Yamaha FG-340 II

Hittade en fin Yamaha-gitarr från början av 80-talet när jag gick på loppis i Kalmar. Kaffepengar för en bra gitarr. Me like! 

Att enkelt konvertera elgitarren till en elsitar

Alla har vi hört klassiska låtar som Paint it Black, Norwegian Wood och Within You Without You.
Och det de flesta förknippar dessa låtar med är ju sitarljudet som präglar låtarna (dock inspelade med riktiga sitarer).
Många ville komma åt det indiska ljudet, men i förenklad form. Detta framställdes av Danelectros nyskapade dotterbolag Coral som gjorde den första elektriska sitarren. Den var helt enkelt formad som en gitarr, stämd som en gitarr men hade ett sitarrlikt ljud när man spelade.
Detta uppåddes genom att stallet strängarna vilade på var längre så strängarna hade mer yta att vibrera på. Problemet med det blir dock intoneringen som blir väldigt svår att få rätt.

Jag tycker det är ett väldigt intressant ljud som skulle vara kul att pröva på. Dock tycker jag inte att det är värt de 4000-7000 kronor det kostar att köpa en, då jag inte tror jag använder den SÅ mycket.
Vad kan man göra då? Jag valde helt enkelt att bygga ett eget sitarrstall till min Gibson SG.

Mitt egentillverkade sitar-stall.
Enkelt men ack så effektfullt

 Jag tog bort stallet och satte istället dit en laminatbit jag gjorde med så stor vibrationsyta jag kunde. Jag fäste den genom att borra hål och trä på den på samma sätt om originalstallet (se bilden.) och för att biten inte ska sitta helt stilla så satte jag små fjädrar under laminatet som gör att stallet kan röra sig lite. Stallet ska ju ha en lätt tiltning framåt. 
För att lyckas smidigt med detta så borrade jag ett hål i bakkantens mitt på laminaten där jag kunde sätta igenom en smal bult. 
Bultens botten limmade jag fast i en liten plastbit (gjord av en bit från en skärbräda) så att den kan ligga emot gitarrkroppen utan att skava. 
Genom att sätta en mutter på bulten som jag skruvar upp mot laminatens botten kan jag själv justera hur högt laminatens bakkant ska komma upp i luften och tilta framåt. Framkanten pareras ju upp tack vare fjädrarna.




Resultatet? Ja, jag själv tycker att det låter väldigt likt en sitar med tanke på hur lätt det vara att åstadkomma själv hemma.
Och bäst av allt är att jag enkelt kan konvertera tillbaka SGn till originalskick igen utan att ha förstört eller ändrat något ( om man bortser från stränghöjd osv)
Lägger några korta filmklipp med exempel på hur SGn låter när sitarrstallet sitter på:

Within You Without You

Norwegian Wood

Så testa gärna själva om ni tycker att det låter någorlunda bra! Men jag vill avsluta inlägget med ett klipp på hur man kan få till riktigt ös med en elsitar: Rory Gallaghers Philby går ju inte av för hacker!!

Omslaget till Humble Pies Rock On

Ibland kan det vara kul att veta hur ett skivomslag kommit till. Ett som jag alltid har tyckt varit häftigt är Humble Pies album Rock On från 1971.
En pyramid av uniformsklädda män som har sex stycken motorcyklar som bas. Råkade av en händelse höra Humble Pies trummis Jerry Shirley berätta om bakgrunden till detta omslag i en radiointervju från 2011:

Festen som aldrig spårade ur.

Han berättade då att det hela var Steve Marriotts idé. För att genomföra det hittade bolaget tillslut det enda teamet i England som kunde genomföra något sådant vid denna tidpunkt: flygvapnets polisstyrka.
När de blev tillfrågade om att genomföra fotosessionen så meddelade det att de var tvungna att ta en avgift för detta. De skämdes när de tillslut berättade på hur mycket, nämligen 70 pund (1971 motsvarade ett pund 12.48 SEK, så sammanlagt 873,60 SEK i avgift).
Efter fotosessionen ordnade bandet ett party för alla inblandade. Baktanken med detta var att försöka få poliserna att supa till det och få med det på kort. Festen blev dock inte riktigt så vild, men ett kort kom ändå med på albumets baksida.

Det var bakgrundsfaktan till Rock On LP-framsidan.
Att tillägga är att detta förövrigt är ett grymt album som är väl värt att ha i skivsamlingen.

Insidan på Rock On LP:n

From One Brother To Another - The Allman Brothers Band

Få band har fått mig att känna som att varje medlem är lika viktig för gruppens helhet som The Allman Brothers Band. De som man faktiskt får se lite som sydrockens förebilder har ett sound som känns lika spännande och innovativt idag som när det kom för över 40 år sedan.
Jag har alltid lite extra över till en grupps gitarrister, och radarparet som denna grupp startade med var ju inga mindre än Duane Allman och Dickey Betts.
Duane är något av en personlig husgud för mig, och jag har läst flera biografier om honom.
När man studerar gitarrister är det lätt att snöa in på deras utrustning, och i synnerhet då deras gitarrer.
Både Duane och Dickey är mest kända som Gibson-spelare, vilket resulterat i att Gibson släppt två olika signaturmodeller för dessa gitarrförebilder:

Dickey Betts SG

En Duane Allman 1959 Cherry Sunburst Les Paul och  en Dickey Betts SG (även om det egentligen är en Les Paul och inte SG då originalet är från 1961 och namnet SG kom först 1963).
Det som är extra roligt med Dickey Betts SG är att det var samma gitarr som Dickey sålde till Duane Allman , så man kan säga att Duane har två signaturmodeller.
Anledningen till att Duane använde sig av en till gitarr utöver sin vanliga Les Paul var att bandet ville slippa vänta på att han skulle stämma om gitarren för låtar med slide. Signaturmodellen går också under namnet "From One Brother To Another, så serienumret börjar med B2B (förutom ett exklusivt antal som enbart är signerade av Dickey Betts följt av ett nummer).

Duane till vänster med sin Goldtop och Dickey till höger med "SGn"

När det gäller Duanes Les Paul-signaturmodell så kanske man kan tycka att valet av gitarr är lite konstigt.
Cherry Sunbursten den är baserad på hade Duane bara några korta månader innan han dog. Den som man kan tycka att en signaturmodell ska baseras på borde ju isåfall vara hans Les Paul Goldtop från 1957 som han bl.a ska ha spelat in med till hela Idlewild South skivan och också använde till inspelningen av Layla tillsammans med Eric Clapton.
Vill man läsa mer om historien kring denna Goldtop och vad som hände med den efter att Duane bytt bort den mot en 58 Les Paul (vissa hävdar att det var en 59a) kolla här.
Hur är det då med dessa signaturmodeller? Svänger man in i närmaste musikaffär och hittar en uppe på väggen? Njae, signature innebär ju tyvärr också att de är svindyra (nypris var på 4000 dollar för SG:n har jag för mig) och limiterade så de är slut sedan länge.
Alla vet vi hur tragedin slog till och Duane dog i en motorcykelolycka 1971, men bandet fortsatte och har varit aktiva ända till de gjorde sin sista spelning 28 Oktober 2014.

Två generationer; t.v. Gregg Allman och Dickey Betts t.h. deras söner Devon Allman och Duane Betts

Det jag tycker är extra kul är att medlemmars barn går i sina föräldrars fotspår och fortsätter den musikaliska banan. De gör spelningar tillsammans med sina föräldrar och även tillsammans. Jag tänker då främst på Gregg Allmans son Devon Allman och Dickey Betts son Duane Betts, som ärvt sina pappors musikaliska färdigheter, men såklart även Butch Trucks brorson Derek Trucks som blev medlem i Allman Brothers 1999.
Devon Allman var ju tidigare med i gruppen Royal Southern Brotherhood, vars sound och uppsättning starkt påminner om Allman Brothers Band. Jag har sett bandet uppträda i Sverige två gånger och det var riktigt roliga spelningar att lyssna på. Det roliga är att Devon hoppade av bandet för att satsa på sin solokarriär. Devon Allman, son till Gregg Allman, brorson till Duane Allman. Hans ersättare blev Tyrone Vaughan, son till Jimmie Vaughan och då även brorson till Stevie Ray Vaughan!

Vad ville jag då komma fram till med denna text?
Helt enkelt hylla ett fantastiskt band med några enkla rader. Har ni inte lyssnat på ett tag så kika på denna videon från Fillmore East den 23e September 1970. Här framför Allman Brothers Band den fantastiska låten Dreams:

Roffe Wikström-film från Jönköpings musikfestival med gästartisten Pugh Rogerfeldt

Har lagt upp en av låtarna Roffe Wikström sjöng på Jönköpings Musikfestival den 30/5: Allt är gjort av plåt.
Oplanerad gästartist som lägger upp munspelssolo är ingen mindre än Pugh Rogerfeldt, som skulle spela efter Roffe och passade på att smyga in lite tidigare för ett gästspel.
 Gott drag utlovas, så slå ett kik på vår gamla blueshjälte:

Jag har varit på Jönköpings Musikfestival

Jag såg till att vara på Jönköpings Musikfestival som ägde rum vid Rocksjön. Vid ankomsten så forsade regnet ned så förutsättningarna var inte så bra som man önskat. Det var mycket folk där ändå, vädret till trots, som ändå verkade hålla modet uppe bland öltälten.

The Caretakers gav sin sista spelning på festivalen.

Jag var bland annat där för att se The Caretakers, vars ena gitarrist Lars Starck var min gitarrlärare för nästan 20 år sedan. Lars har faktiskt undervisat gitarr sedan han var 15 år gammal.
Lagom till att de klev på scenen vid halv nio hade det klarnat upp lite och solen letade sig fram mellan molnen.
Spelningen gick bra och var en värdig sista konsert för dessa gamla Jönköpingsstjärnor som meddelat att detta var sista framträdandet det kommer att göra.
Intresset för publiken var stort och den australienska sångaren Mike Wallace skojade att "I don't know so many of you in the audience tonight but I think I know your grandparents".



Nästa konsert var med Rolf Wikström. Detta såg jag fram emot då jag aldrig sett Roffe live.
Han gjorde mig inte besviken. En van publiktjusare som var på spelhumör denna kväll. Han jammade loss långa solo i varje låt, så den 45 minuter långa konserten innehöll sex låtar.
Pugh Rogerfeldt skulle vara nästa artist efter Roffe, men han gjorde ett oplanerat inhopp under låten "Allt är gjort av plåt"och smekte upp ett munspelssolo till publikens jubel.

Tant Brun spelade lite senare vid badscenen. Detta 80-tals punkband rev loss sina dängor från den tiden, men jag tyckte att det inte var lika övertygande att se gubbar över 50 år som sjöng punklåtar om att gå ut för att supa och slåss. Kändes lite löjligt nästan…

Crut gick på som näst sista band, men jag hann bara se två låtar innan min bussfärd hem kallade. Synd för jag hade gärna hört HV-låten live. Särskilt med tanke på att Bosse Ahl stod precis bakom mig i publiken. Hade varit stort att sjunga denna klassiker med en gammal öveestyyyyv guldhjälte.

Jag finns nu på instagram

Jag finns nu på instagram under namnet @bluesgunshells ! Följ mig gärna för uppdateringar på bloggen och för schyssta bilder såklart. Allt jag lägger upp får hashtaggen #bluesgunshells 

I helgen ska jag förövrigt på festival. Nej, inte på Muskelrock men på Jönköpings Musikfestival. Jag ska se gamla klassiska Jönköpingsband som the Caretakers och Crut och dessutom den gamla bluesräven Roffe Wikström. Hoppas vädergudarna är på vår sida. 

Nytt inlägg snart med Bluesgunshells recension av festivalen.