Gamla konsertbiljetter - Del 2

I mitt förra inlägg redovisade jag en arbetskollegas gamla konsertbiljetter. När en annan arbetskollega såg detta ville inte han vara sämre, utan tog med en del av sin biljettarsenal.
Fanns en hel del som fick mig att känna avundsjuka för vad han sett. Biljetten ovanför här t.ex. Motörhead i NORRAHAMMAR 1985 av alla platser! Helt sjukt!

 

Vidare hade han en annan biljett som fick avundsjukan att flöda i kroppen: Albert King på Kulturhuset! Känns ju sanslöst såhär i efterhand.

Min arbetskollega hade även lite minnen från denna konserten: 

Albert King hade spelat på Kulturhusets största scen och det hade varit mycket folk där.  

Det roliga var bara att King bara tillåtit att hans gitarr och bastrumman var inkopplade till stärkare. De andra kompinstrumenten fick spela utan att pluggas in! Haha ja storhetsvansinne eller?

Vidare hade Albert spelat sittandes på en stol med en pipa i munnen som han blossade på.

Han hade även dragit lite anekdoter. En som min kollega särskilt kom ihåg var när King berättade om när han träffade Jimi Hendrix. Han hade då frågat Jimi om inte han kunde fixa ihop King med Janis Joplin. Hendrix hade då trott att King missuppfattat vem Janis var och menade på att han kunde fixa en svart tjej till King istället. Albert hade då svarat: -No, no I want the queen of Blues!

Här nedan kommer nu ett stort axplock av bilder på häftiga konsertbiljetter som han gått på genom åren! Håll tillgoda gott folk:

Headlinade på detta gjorde Whitesnake. Poison var förband.

Gamla konsertbiljetter

Biljetternas biljett!

Idag på jobbet så lånade en kollega Live Aid 1985 på DVD från en annan arbetskamrat.
När vi pratade lite om det så kläcker han att han VAR DÄR på Live Aid konserten. Han hade lite bilder i ett album där man såg att de var typ 30-40 meter från scenen.

Det visade sig att han t.o.m hade en plastficka med massa biljetter sparade från konserter han varit på genom åren. Tog lite bilder på några av dem som jag visar upp i ett kollage här nu.
Väldigt intressant att se hur biljetterna såg ut, och vad de kostade på den tiden:

Ullevi lär ha kokat! Var själv 4 månader gammal då...

Klassiker.

Notera att just denna biljetten är OLÖST. Några vänner lämnade visst återbud. Bittra idag?

Denna konserten ägde rum i Berlin.

Stones är alltid Stones...

Känns lite synd att jag själv aldrig sparat på mina biljetter. Samtidigt så är det inte lika roligt att spara på nu när man ofta skriver ut dem själv på ett A4-papper. Nä, det var bättre förr!

Min första gitarr & dess nya framtid

 Alla minns nog sin första gitarr. I mitt fall minns jag den väldigt tydligt.
Tomten kom med den till mig när jag var tio år. Den var det häftigaste jag sett. Tomten hade hittat den begagnad på Alex musikaffär i Mullsjö med mina föräldrars hjälp.
Ritchie Blackmores riff till Smoke On the Water var det första som jag rev loss, och jag spådde mig en ljus framtid som rockstjärna... det sket sig.

Kunde man bli mer tuff än såhär?

Gitarren var en Harmony "Explorer" med flames.
Man kände sig som om man var med i KISS när man stod framför spegeln och krampaktigt drog i svajarmen.
Problemet var att jag inte hade ett case till den, så när jag skulle börja i gitarrskola så kunde jag inte få med mig den (fanns inget thomann att beställa från då liksom...).
 Så det slutade med att jag fick en annan gitarr istället.

Men Harmonyn fick stanna kvar. Den har därför inte blivit spelad särskilt mycket.
Minns en gitarrkunnig kompis pappas första kommentar när han såg den:
- Den är ren skit!
Sedan har mycket skratt och hån följt den. 
 Jag har genom åren försökt inkludera den i diverse bytesaffärer, men aldrig har någon nappat.
Flames var tydligen inte så tufft när man blev lite äldre.
       Jag gav bort den till min systers kille för några år sedan. Men han fick lite gliringar när den hängde på hans vägg också, så den åkte in i en garderob. När jag besökte dom för några månader sedan fick jag allt snällt ta med den hem igen.
 
Och då stod jag vid vägskälet där ett beslut var tvunget att fattas: säljas, slängas eller sparas?

Fick plötsligt lite nostalgikänslor inför denna Explorer-kopia och bestämde mig istället för att både äta kakan och ha den kvar: Bygga om den till en BRA gitarr.

Det är tufft med flames sa jag ju!

Åtgärder för detta:

• byte av hals
• byte av mick (ja, MICK i singular....)
• byte av stall
• byte av volymkontroller etc.

 Skulle även slipa bort flamesen och måla svart först, men ångrade mig. Det är ju just dom som är denna gitarrens själ och det man minns den för.
Nu när jag tittar på den så blir den snygg på något sätt istället.
Kommer inte att komma ifrån det faktum att kroppen är ganska tung, men det gör ingenting.

Så nu är projektet i full gång. Kommer visa upp den här när den är färdig.

Kan redan nu utlova att den är en förbjuden, gränsöverskridande fusion som skett...

Hypnos spelning från Kulturhuset är nu färdigmixat

Nu är mixningen av Hypnos spelning på Kulturhuset äntligen färdig!
FörBandet hat färdigställt följande låtlista från spelningen den 26/9 2014:

01. Intro 0:26
02. The Mountain 5:36
03. Nightmares 5:00
04. Abracassus 3:35
05. Viper 3:15
07. Hypnos 4:24
08. Hands of Evil 8:14
09. Moving Too Fast 3:03

Under en begränsad tid kommer man kunna ladda hem låtarna Viper och Hypnos (klicka på låttiteln för nedladdningslänk), så passa på!

Gå in på  https://soundcloud.com/bluesgunshells för fler låtar av Hypnos och andra band som FörBandet presenterat i Jönköping!

Jag hoppas på att vi kommer att kunna spela in ALLA band som spelar hos oss i framtiden. Ett kul minne för omvärlden!

Livespår från Nocturnals spelning i Jönköping färdigmixade!

Nu är mixningen färdig från Nocturnals konsert på Kulturhuset 2014-09-26. Carl Du Rietz och jag själv har stått för mixningen och kan nu presentera fyra starka låtar:

01 The Stone
02 Feels Like A Lie
03 Cursing the Mindless II (Queen of Silence)
04 The Watchman

Både The Stone och The Watchman är två nya låtar som inte getts ut på skiva än, så de kommer inte läggas upp före skivsläppet på skivbolagets begäran.
För att lyssna på de andra två så länge går man in på https://soundcloud.com/bluesgunshells/

Nästa band upp för mixning är Hypnos...
Så vänta er en fantastisk liveplatta inom en snar framtid!

Att upptäcka ett svenskt bluesgeni alldeles försent - Då jag fick veta vem Jan-Erik "Fjellis" Fjällström var

Kanske känns konstigt men jag hade faktiskt ALDRIG hört talas om Fjellis innan en arbetskollega till mig nämnde att han sett Fjellis uppträda i Malmö strax innan han dog.
Han berättade att han var en bluesmusiker av klass.
Jag kollade givetvis upp honom och blev helt såld.

Hans bluesalbum See You In Hell, Blind Boy är helt enastående. Har ni inte hört den så lyssna, lyssna, njut!
Den består av mestadels Robert Johnson-låtar.

Skivans spår påminner lite om det hyllningsalbum Eric Clapton gav ut i Mars 2004 med titeln Me and Mr. Johnson, men faktum är att jag gillar ljudbilden och sången på Fjellis album betydligt mer (även om de sjunger på liknande sätt).
Har man hittat hittat en sådan här guldskatt till musiker vill man såklart veta mer. Tyvärr tycker jag informationen om Fjellis är lite bristfällig.

På Wikipedia finns bara följande att läsa t.ex:
Jan-Eric "Fjellis" Fjellström, född 7 juni 1951 i Motala, död 27 april 1999 i Malmö, var en svensk gitarrist.
"Fjellis" var ansedd som en av de främsta bluesgitarristerna i Skandinavien. Han spelade med bland andra Mikael Wiehe, Peps Persson, Totta Näslund och Björn Afzelius. "Fjellis" hade även en sångröst som gav den svenska bluesen en internationell status. Hans tolkningar av Robert Johnsons låtar med en National steel "plåtgitarr" tillsammans med en berättelse om mr Johnsons liv och leverne var storartad.

Den bästa och mest intressanta intervjun med honom publicerades i FUZZ 1997.
Jag har kopierat den artikeln rakt av här nedan.

Kopierad från http://www.fridhammar.com/mrbo/misterboe.html
 
Naivism, Fjellis smakar på ordet. Låter det för pretentiöst?
- Nej det gör det förbanne mig inte, bestämmer han sig. Det är just det jag vill göra, jag vill att musiken skall hitta tillbaka till leken och samspelet. Man måste spela ihop, hoppa och väva. Det är väl i och för sig inget nytt men jag tycker att det görs för lite nuförtiden.

Jan-Erik 'Fjellis' Fjällström, under en lång rad av år aktad gitarrist på scen och skiva bakom flera av våra mest populära artister - Thomas och Michael Wiehe, Björn Afzelius och Peps. Sedan sextiotalet och de första ackorden på den så hett önskade Höfner-gitarren har han naturligtvis sett de musikaliska flugorna komma och gå. Han har varit där och surfat i Mahavishnus Jazzrockiga sjuttiotalskölvatten ('fan! vad man gjorde det krångligt för sig'), bakom Afzelius har han spelat tvillinggitarr i tersstämmor med Bengt 'Mulle' Holmqvist.
- Vi snodde det från Lotus som hade Chico Lindvall på gitarr, om de hade fått det från Wishbone Ash eller kanske Allman Brothers eller om de hittade på det själva vet jag inte. Vi spelade de där stämmorna och jag visste egentligen inte vad jag gjorde, på något sätt blev det i alla fall rätt.
Sådär är han, Fjellis, garvar åt gångna tider och dom krokiga vägarna de musikaliska trenderna följer. Han berättar om ZZ Top-coverbandet Topless och sedan om egna projektet Electrolux, båda från åttiotalet.
- Vilket sound jag hade, rent ljud och asstarkt med chorus och echoplex. Idén var att det skulle vara starkt, folk gillade det. Vi körde en del låtar med mer harmonier,det var allt från Sam & Dave till Iggy Pop.

Slut på rock n' rollen
En brytpunkt var 1986, då började han spela som duo ihop med Peps, sedan kom Bosse Skoglund till på trummor. Det var också nu som Fjellis allt mer skapade sig ett namn som bluesgitarrist och sångare. Dessutom föddes Fjellis första, och hittills enda, skiva i eget namn ur det samarbetet. 1991 gav Amalthea ut plattan 'See You in Hell Blind Boy', en skiva som till stor del byggde på låtar av blueslegenden Robert Johnson. Soundet var avskalat och Fjellis spelade akustisk gitarr, något som han knappast förknippats med varken förr eller senare.
- Det låg väl i tiden, det här med 'unplugged', men så här i efterhand tycker jag att skivan kunde varit ändå naknare. Den var liveinspelad och eftersom bandet hade trummor, elbas och elgitarr så gick det inte att spela in den akustiska gitarren ordentligt. En linad piezomikrofon från en akustisk gitarr låter ju inget vidare. Därför blev jag tvungen att lägga om gitarren efteråt i studio.
Plattan blev , lite oväntat, en framgång och trion med Peps och Bosse Skoglund hade väldigt mycket jobb under en period.

Gitarren - ett komplett instrument
Om man har följt Fjellis under några år ser man en konsekvent linje, han har alltmer börjat sky rollen som typisk sologitarrist.
- Jag är trött på musik som bygger på adrenalin, numera lyssna jag mest på kompgitarrister och på blåsare och pianister. Och jag spelar inte stratocaster längre, de är lite för mycket high-tech.
Nej, Fjellis val av instrument visar också på att han inte är intresserad av att vara schablonbildens gitarrhjälte. För närvarande spelar han nämligen allra helst på sin nyinköpta National Glenwood, en liten gitarr med en massa knappar på den lilla plastiga kroppen. Men utseendet bedrar, mikrofonerna som av formen att döma borde vara humbuckers är i själva verket single-coil-mickar med mycket personlighet och karaktär. I själva verket har gitarren funnits i Fjellis musikaliska grannskap nästan ända från början. På 60-talet tillhörde den Olle Gardell, kapellmästare i Gardells Garderob - Fjellis första band. Även Peps har använt en elektrisk National under några år, den gitarren har Fjellis nyttjat flitigt under senare tid.
På scen spelar han en hel del slide, och stämmer då om gitarren till något öppet ackord - i allmänhet D eller G (eller kusinerna E och A). Det är sällan som han har med sig en särskild gitarr som stämts för slide. Istället väljer han att ha relativt tjocka strängar och med lite högre stränghöjd än vad de flesta gillar.

- Hemma spelar jag nästan bara med gitarren stämd i öppna stämningar. Öppen D-stämning gillar jag. Sådant här håller jag på med. Försöker översätta pianogrejer till gitarr!
Fjellis griper gitarren och går loss i en boogie, fraserna är hämtade från den berömda Pinetops Boogie Woogie med rullande basfigurer och rytmiska inpass av ackord och löpningar.
- Lyssna, säger han, så här kan man lägga riffen, kanske mer som blåset skulle göra. Jag strävar efter att gitarren skall vara ett komplett instrument. Jag tycker om en helhet, inte uppdelning i solo och komp hela tiden, det skall vara litet löst och ledigt sådär.
Fender bassman är förstärkaren som gäller för Fjellis just nu, utan några effekter förutom en Ibanez Tubescreamer som han använder ibland. I många år var Fjellis en trogen Fender Twin användare.
- Men nu tycker jag att det blir för rent ljud och för stark volym i en twin. Men å andra sidan saknar man reverb i en bassman så därför har jag börjat snegla på andra stärkare. Jag har tittat på en Fender super reverb, den tror jag kan passa mig bra, säger han.
Plektrummet tycks vara en del av Fjellis förflutna, numera spelar han för det mesta med tummen. Han håller den rakt in mot gitarren, ungefär som när man trycker igen tryckknapparna på en regnjacka.
-Det är nog en överkompensation från när jag började spela akustisk blues och gjorde plattan. Om man lyssnar på de där bluesgubbarna så har dom ju fantastiska tummar som går hela tiden, det hade jag problem med att få till i början.

Spontanitet på scen och skiva

När Fjellis spelar live är det ingen tvekan om att det handlar om en stor del improvisationer. Det är sällan lyssnaren kan förutse riktigt vad som kommer att hända. Han kan ge sig på en låt som Johnny B Goode, bara en så`n sak, och så börjar han den ensam. Inte med de där typiska Chuck Berry-breaken, utan genom att helt enkelt inpränta rytmen och svänget i kollegerna på scen. Sedan kan hans gitarr mycket väl springa på en upptäcktsfärd som ligger ganska långt från rockschablonerna men som ändå passar in på något underligt sätt.
- Åh, jag försöker hela tiden spela säger han, med betoning på spela. Så mycket övertygelse måste man väl ha att man vågar improvisera och testa lite, även om det skulle bli fel någon gång. Ibland spelar jag nog lite mycket.
Okej, så långt om att spela live, att låta intuitionen och lekfullheten styra. Hur kan man då översätta det här till inspelningsstudion?
- Live och inspelning är egentligen olika grejer. Det som är kul och fungerar live kan låta helkass på skiva. Men det bästa är ändå att spela in så mycket som möjligt samtidigt i studion, att få fram ett samspel. Jag gillar rumsljud, det bästa gitarrljudet tycker jag man får med en liten förstärkare på någonting mellan 20 och 50 watt. Sedan ser man till att ha mickar som tar med rummet också.
Fjellis senaste besök i inspelningsstudion var tillsammans med Peps som har en ny platta på gång, den här gången en utpräglad bluesplatta. Nyligen spelade han på en CD med den rutinerade pianisten Diz Watson.

- Det är gott att spela med Diz, det är bara att luta sig tillbaka och åka med.
Engelsmannen Diz Watson är bosatt i Köpenhamn och är en förnämlig uttolkare av rhythm and blues så som musiken en gång formades i New Orleans, denna smältdegel av europeisk, karibisk och afrikansk musik. I den här brygden känner sig även Fjellis hemma. Han nämner särskilt pianisten Professor Longhair som en inspiration, och kan inte låta bli att visa hur han översatt dennes intro till låten Big Chief till gitarr.

Influenserna
- Över huvud taget lägger jag egentligen alldeles för mycket tid på att lyssna på musik. Men jag är nyfiken och vill ta reda på hur fan dom gör egentligen. Det är ju enda sättet med blues och folkmusik, så jag antar att man får se det som studier, säger Fjellis.
Entusiasmen för många sinsemellan ganska olika musiker är påtaglig, i snabb takt lovordar han jazzpianisten Dollar Brand, den blinde gospelgitarristen Blind Willie Johnson, countrygitarristen Jimmy Bryants hissnande duetter med steelegitarristen Speedy West, eller Hawaiigitarristen Hop Soli. Av samtida gitarristen kommer Fjellis i hastigheten bara på en som han beundrar - Bengan Blomgren från Göteborg.
- Bengan spelar väldigt välkomponerat, han kan koncentrera sig så in i helvete. Egentligen är han nog en countrysnubbe innerst inne.

Drömgitarren
- Om jag fick köpa en gitarr utan att tänka på vad den kostar så skulle jag vilja ha precis en sådan som Svenningson har. Det var väl en så'n som T-bone lirade på?
Svenningson  heter Göran i förnamn och är kapellmästare för Göteborgska bandet Instigators. Gitarren är en Gibson ES-5 från 1952, och visst var det en sådan som T-Bone Walker använde under lång tid.
- T-Bone hade en fräck style - en ruggig triolfeeling. Vet du att han och Charlie Christian hade samma gitarrlärare?
Men vad skall komma ut ur alla dessa musikaliska influenser, hur ser Fjellis på sin musik och hur den kan tänkas utvecklas?
- Jag har ganska klart för mig vad jag vill, det kommer inte precis att vara blues. Feelingen ligger litet åt New Orleans R&B. Jag kan tänka mig ett band med bas, trummor och ett par saxar.
Fjellis funderar ett ögonblick:
- Jag vill att musiken skall hitta tillbaka till leken och samspelet. Man måste spela ihop, hoppa och väva. Det är väl i och för sig inget nytt men jag tycker att det görs för lite nuförtiden, säger denne överaskningarnas musikant.
 ----------------------------------------------------

Låååång intressant intervju. Har ni inte hört honom så kolla upp! En av Sveriges främsta inom blues enligt min mening.

Mixning av senaste spelningen är i full gång!

 

Nu har mixningen av konserterna från 2014-09-26 börjat. Först ut Nocturnal. Låter grymt! Projekt efter det: Hypnos. Kommer lägga upp bootlegs såfort det är färdigt. 

Mitt möte med en riktig Allman

Jag tror alla känner till The Allman Brothers. Särskilt då bröderna  Gregg och Duane Allman.
Gregg har i sin tur en son som heter Devon Allman.
Förutom sin solokarriär är han även medlem i blues- rockgruppen Royal Southern Brotherhood. 

Pappa Gregg och i bakgrunden farbror Duane.

Den 2:a november 2013 spelade Royal Southern Brotherhood på Scandic Hotel i Värnamo.
Jag hade faktiskt sett dom samma sommar på Tyrolen i Alvesta. Jag gillade verkligen det jag hörde och när tillfället kom att se dem igen var det bara att åka.

Känslan man får när de kickade loss på scenen är att de är alldeles för bra för att bara spela för de drygt 100 personerna som är på plats. Kvällen efter hade de konsert i Stockholm och hade i intervju då beskrivit Värnamo-konserten som en pre-concert.
Bandet består, förutom av Devon, av sångaren Cyril Neville, gitarristen Mike Zito, trummisen Yonrico Scott och basisten Charlie Wooton. Det är med andra ord en så kallad supergrupp.

Devon Allman och jag.

När föreställningen var slut skulle bandet sälja lite merch längst bak i lokalen. Jag lyckades haffa Devon när han var på väg dit och snackade lite.
Han är väldigt trevlig och ödmjuk och tog sig verkligen tid att prata med alla som ville. Jag hade med mig ett hemmagjort axelband (planerande nörd är mitt mellannamn) som inspirerats av dem Duane använde, som jag bad Devon Allman signera. Jag fick även Mike Zitos kråka förevigad på lädret. Ett kul minne att ha på väggen tillsammans med ett foto på oss två.
Vad Devon ska ha en eloge för är att han kör sin egen stil på gitarren och inte kopierar hur hans namnkunniga släktingar spelade.
Det var en fantastisk kväll och jag rekommenderar alla att se dem om tillfället ges.

Här är axelbandet med signaturerna.

Devon släpper lös ett solo som får Scandic Värnamo i extas.

Cyril Nevilles sång lämnar ingen oberörd.

Devon och Mike Zito rygg mot rygg.

Ser ut att vara snabb som Lucky Luke på denna bilden.

Lite bilder från Mud Walk och Vidunders spelning från 2014-04-25

Den 25e april 2014 var jag med och arrangerade min första konsert med FörBandet. Då gästades vi av inga mindre än Mud Walk och Vidunder. Som extraband gästades vi även av de unga tjejerna från Jönköpingsbandet Escaping Elephants.

Det hela blev en kanonkväll med mycket folk och suveräna gig av samtliga band.

Vi både filmade och spelade in ljudet från denna konserten, men främst brist på tid (och bra datorer...) har hindrat ett slutresultat från att se dagens ljus. Så har du kunskap och utrustning och intresserad av att redigera livespelningarna så kontakta mig!

Vi ska försöka att spela in ljuden från ALLA spelningar som FörBandet arrangerar, och min förhoppning är att kunna lägga ut ösiga bootlegs här i framtiden.

Nedan är lite foton från den kvällen.

Poster för giget

Vidunder

Och här lite bilder från Mud Walks uppträdande

och ett stort tack till tjejerna i Escaping Elephants

Intervju med Hypnos innan spelningen på Kulturhuset, Jönköping 2014-09-26

Fredagen den 26 september arrangerade FörBandet konsert med Göteborgsbandet Hypnos på Kulturhusets scen i Jönköping. Samma datum var även releasedatum för deras självbetitlade och kritikerrosade debutalbum. 

Skivrelease för ert debutalbum idag som de flesta recensenterna har lovordat. Känns det bra?

- Ja det känns riktigt kul. Vi satt och lyssnade igenom skivan i bilen hit och kände själva att skivan var skitdålig! Men vi har ju hört alla låtarna så många gånger så vi hör ju alla fel man gör, säger Oskar Karlsson med ett skratt.

Fredrik Bäckström instämmer men menar att det givetvis är roligt att få bra recensioner. 

- Det får oss att tro på att det ändå är något unikt med våra låtar. Att det finns något som får dem att sticka ut från andra band som spelar samma stil, säger han. 

Men Fredrik tycker också att det är ännu roligare när andra band tycker att det är bra. 

- På något sätt tar man åt sig mer av vad musikkollegor tycker då de håller på med samma sak liksom. Men det känns bra att folk verkar höra våra influenser i musiken i form av Thin Lizzy, Judas Priest och Iron Maiden.

Kan ni berätta lite om inspelningen av debutskivan?

- Det var lite roligt för när vi fick skivkontrakt av Crusher Records frågade dom om vi hade många låtar färdiga. Vi svarade givetvis ja men i själva verket hade vi bara fem låtar klara. Så vi hade typ en vecka på oss att skriva resten av låtarna till albumet, berättar Fredrik.

- Vi spelade in live och la sedan pålägg. Skivan spelades egentligen in på typ en helg. Vi ramlade in i studion några eftermiddagar och sedan blev det mesta gjort över helgen. Alla var ju inte där hela tiden, berättar Oskar.

Fredrik var dock där hela tiden då han ville vara med under hela processen. Han beskriver sig själv som lite av ett kontrollfreak.

- Men framförallt var jag där för att se att Philip Lindgren inte gick hem när han skulle lägga sången, säger Fredrik och skrattar. 

Kvällen innan sången skulle spelas in hade bandet haft en spelning på Abrakadabra i Borås. Philip som både druckit rätt bra och gett allt på scen var helt förstörd efter spelningen.

- När vi frågade om han kom ihåg att han skulle in i studion nästa dag så blev svaret ”just fan” innan han ramlade in på toan. Vi undrade lite hur det skulle gå, men dagen efter satt allt klockrent. Han sjöng hur bra som helst, berättar Oskar.

Annars har ni en uppkommande turné i Spanien på gång?

- Ja nu väntar en intensiv 10-dagarsturné med spelning varje kväll! Vi börjar i Barcelona och arbetar oss inåt. Det är skivbolaget som ordnat detta åt oss och det ska bli riktigt kul.

Vi har hört lite historier om vår spanska chaufför för denna turné. Hans motto är är att det ska gå snabbt så man antingen kommer fram död, halvdöd eller i riktigt bra tid. Det sägs också att han aldrig sover, men är ändå oförklarligt nog alltid pigg, säger Fredrik.

Då bandet inte tjänar några jättesummor har de med sig en del merch som de säljer i samband med spelningarna. 

- Vi har albumet och vår singel och sedan två motiv på t-shirts i olika färger. Man tröttnar själv rätt fort på motiven och känner att man vill ha lite mer att välja på, så förhoppningsvis kommer det ännu mer framöver, berättar Fredrik.

Oskar berättar om hur han gav den första t-shirten som bandet tog fram till sin 10-åriga släkting.

- Jag gav honom den minsta modellen men den var ändå alldeles för stor och var som en klänning på honom. Men han hade den ändå varje dag i en hel vecka till skolan. Han kommer faktiskt hit med sin familj ikväll för att se oss. Ett riktigt troget fan!

- Tänk när han blir 18 år och fortfarande har den t-shirten kvar. Första bandtröjan som då har hål och gula svettfläckar under armarna, säger Anton Frick Kallmin med ett skratt. 

Själv hade han sin första Zeppelin-tröja tills den tillslut blev stenhård under armarna av all svett.

Vad jobbar ni annars med förutom musiken?

Jag är timvikarie på en förskola, berättar Oskar. Det funkar väldigt bra, då man lättare kan komma ifrån en fredag för att åka på ett gig. Anton jobbar med master till båtar, Philip på en brädgård och Fredrik jobbar på posten. Lasse Ekelöf gör ingenting! Och har aldrig gjort någonting, säger Oskar och skrattar. 

Men tillägger att det är svårare för dem i bandet som har fasta heltidsjobb när man behöver ta ledigt en fredag eller kanske för en hel turné.

- Det gäller att ens chef är ett riktigt fan av musiken. Det är ju inget man säger i en arbetsintervju: du, förresten jag kommer inte att kunna jobba vissa fredagar, och jag drar iväg på turné då och då.

Är ni laddade för spelningen ikväll då?

- Ja det kommer att bli grymt, säger Fredrik. Jag var ju här när ni arrangerade er förra spelning med Mud Walk och hjälpte dem att sälja sin merch. Kulturhuset är en riktigt cool byggnad och vi blev verkligen trevligt omhändertagna här av personalen. Hörde att Judas Priest spelade här på 80-talet! Man undrar ju hur det gick till?

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Poster för spelningen.

Spelningen på kvällen inleddes med det lokala bandet Swamp, som bjöd på Zeppelin-inspirerad sång och tongångar som tog publiken tillbaka rakt till sjuttiotalet. Den halvtimme långa spelningen lovordar inför framtiden.

Erik Ståhlgren på bas

Adam Johansson både sjöng och öste på trummorna.

Henrik Björklund lirade gott på sin slitna Strata.

Andra bandet ut var Linköpings-bandet Nocturnal som bjöd på tajt ösig rock där sångaren Linus höga stämma fångade publikens intresse. Man bör även nämna trummisen Dennis, som gjorde en tekniskt imponerande insats på trummorna.

Sist ut kom sedan Hypnos som öste på från första ton, utan paus mellan de första låtarna.

Bandet lät riktigt samspelt och drog igenom sin repertoar med en intensitet som fick hela publiken upp på tå. Ett band för framtiden som vi kommer höra mycket mera av.

Philips röst var lika bra live som på skivan.

Oskar på kompgitarr.

Haaaaaand oooof Eeeevil

Fredriks Flying-V fick yla mer än en gång under kvällen.