En mini-Les Paul för framtiden

Falcon Les Paul mini

I somras var jag med familjen på en bondgårdsloppis utanför Barnarp. Där hittade jag något roligt, nämligen en mini-Les Paul! 

Specialgjorda Les Pauls åt just Les Paul.

Trodde först att det var en leksaksgitarr när jag såg den på avstånd, men alla delar på den och framförallt gitarrens vikt, avslöjade att det var en "riktig" gitarr.
Det var ju inte en Gibson detta, utan namnet Falcon stod på gitarrhuvudet (med ett typsnitt som tog tankarna mot Fender...)
         När vi frågade försäljaren om pris så kan jag säga att jag ramlade baklänges av svaret. Jag vill inte säga exakt pris, men tänk er ett lågt pris och halvera det sedan :)

Främsta anledningen till köpet var för att ge den till min lilla son Sigge. Han var då dryga halvåret gammal, men som så många andra pappor så har jag visioner om hans framtid. Att denna gitarr kanske kan ge honom en knuff i rätt riktning om några år är anledning nog. Till den dagen kommer får den hänga på hans vägg och mogna.

Eddie Van Halen lirar loss på en minigura.

Det här med minigitarrer är ju en konstig sak. Kunde inte hitta så mycket information om dem alls på nätet faktiskt.
Men Gibson gjorde några åt just Les Paul som han visade upp i tidningen Guitar World 1983. En känd gitarrist som figurerat med just minigitarr är Eddie Van Halen, som haft den som ett inslag i sina liveshower.
Kollar man runt på forum så verkar det finnas en hel del mini-Les Paul kopior från alla möjliga märken. Och folk verkar också vara intresserade av att ha en sådan som resegitarr eller liknande.
För de verkar faktiskt inte vara så lätta att få tag på.

Lite märken här och där, men fin ändå.

Just den jag hittade är ju ingen top-of-the-line, men den duger helt klart.
Jag har ingen aning om hur gammal den är. Skulle gissa på 90-tal...
Den saknar volym- och tunerattar just nu, men jag har beställt guldiga Gibsons att sätta dit.
Plastluckorna på gitarrens baksida har inte den perfekta passformen, så det finns brister helt klart.
Annars ser den ut lite som en mini-version av Ace Frehleys gitarr från första tiden med Kiss.
Jag upptäckte också att den verkar ha väldigt svårt att hålla stämningen, så det finns justeringar att göra för att få den riktigt spelduglig.

MEN en otroligt rolig gitarr att ge sin pojk!
Jag hoppas att han kommer tycka att det är minst lika roligt med musik när han blir lite äldre, som hans pappa gör.
Ingen press, ingen press...

Här är lite av min drömska framtidsvision: Far och son jammar loss!

Den förbjudna fusionen är fulländad...

Gibson + Fender = Sant

Så var den i det närmaste färdig: Den förbjudna fusionen...
En Fender Harmony!
Jag har alltså satt dit 

• Fender Stratocaster-hals (den snygga 70-talsmodellen)
• Fender Stratocaster-stall
• Guldfärgad Gibson Les Paul Humbucker stallmick (från en Alpine White LP Studio)

Gammalt blir nytt.

Nu återstår att införskaffa nya volymrattar. Funderar på guldiga av modell Les Paul.
Det hela gick förvånansvärt lätt ändå. Alla delarna passade som hand i handske.
Fick såklart plugga igen, och sedan borra upp nya hål för halsen, men allt gick som på räls.

Är nu detta OK egentligen? Att blanda Fender och Gibson såhär... (Och ja, jag vet att Explorer-kroppen är inte en äkta Gibson, men den är bra nära :P )
Jag tycker nog det. Att ta det bästa från två världar är ju inte helt fel.

Ska bli kul att köra loss på denna "nya" medlem i instrumentsamlingen.

Guldig Humbucker från en Les Paul Studio Alpine White

Halsen känns rak...

Stratocaster-stallet satt som en smäck. De gamla skruvhålen var identiska.

Har alltid tyckt att detta är den snyggaste av Stratornas modeller för huvud.

Så här är den i sin helhet - 

Fender Explorer

Ansiktslyft på min Telecaster Thinline

Paul på en bild från Suicaine Gratification-albumet

The Replacements, och i synnerhet Paul Westerberg, har i många år varit ett av mina absoluta favoritband. Gruppen som aldrig riktigt slog igenom, och där sedan Paul Westerberg fortsatte med en solokarriär där fler underbara låtalster sipprade ut. Ett av mina favoritsoloalbum med Paul är Suicaine Gratification. På bilderna i konvolutet kan man se Paul med en Telecaster Thinline (se bild ovan) som jag tyckte var så jäkla snygg!

Min Thinline.

När jag sedan hittade en Japan-Thinline -72 till salu så slog jag till. Jag köpte den av en man i Jönköping som  hade ett gäng Telecasters. Den äldsta var från början av 60-talet har jag för mig.
Men han sålde denna för att han inte tyckte att den hade det "klassiska" tele-ljudet. För mig spelade inte hans åsikt in alls, utan jag tog den där och då, för bara gitarrens utseende fick mig i svaj.
Den var från 1997. Jag har haft den i ett gäng år nu, men har senaste tiden inte tyckt att utseendet passat mig riktigt.
Det vita plektrumskyddet skriker väl mycket country så jag tyckte det var dags att ge den ett ansiktslyft.

Nu lagom till fars dag så fick jag en liten "några-dagar-innan-present" av min son och fru: ett svart plektrumskydd som jag pratat om länge. Tack så hemskt mycket fina familjen!





Det blev omgående en uppgradering av Telen:

Före....

och efter!

Gillar det nya utseendet skarpt. Den blev som en helt annan gitarr, och andas nu mycket mera råblues.

Och faktum är att jag inte övergett min inspiration av Westerbergs gitarr:

Han ser ut att moderniserat lite själv... Tycker dock mitt ser bättre ut ;)
Och skulle jag ångra mig i framtiden så har jag kvar originalplektrumskyddet såklart.
Nedan kommer lite mer bilder på min Thinline före, under och efter bytet av plektrumskydd:

Gamla konsertbiljetter - Del 2

I mitt förra inlägg redovisade jag en arbetskollegas gamla konsertbiljetter. När en annan arbetskollega såg detta ville inte han vara sämre, utan tog med en del av sin biljettarsenal.
Fanns en hel del som fick mig att känna avundsjuka för vad han sett. Biljetten ovanför här t.ex. Motörhead i NORRAHAMMAR 1985 av alla platser! Helt sjukt!

 

Vidare hade han en annan biljett som fick avundsjukan att flöda i kroppen: Albert King på Kulturhuset! Känns ju sanslöst såhär i efterhand.

Min arbetskollega hade även lite minnen från denna konserten: 

Albert King hade spelat på Kulturhusets största scen och det hade varit mycket folk där.  

Det roliga var bara att King bara tillåtit att hans gitarr och bastrumman var inkopplade till stärkare. De andra kompinstrumenten fick spela utan att pluggas in! Haha ja storhetsvansinne eller?

Vidare hade Albert spelat sittandes på en stol med en pipa i munnen som han blossade på.

Han hade även dragit lite anekdoter. En som min kollega särskilt kom ihåg var när King berättade om när han träffade Jimi Hendrix. Han hade då frågat Jimi om inte han kunde fixa ihop King med Janis Joplin. Hendrix hade då trott att King missuppfattat vem Janis var och menade på att han kunde fixa en svart tjej till King istället. Albert hade då svarat: -No, no I want the queen of Blues!

Här nedan kommer nu ett stort axplock av bilder på häftiga konsertbiljetter som han gått på genom åren! Håll tillgoda gott folk:

Headlinade på detta gjorde Whitesnake. Poison var förband.

Gamla konsertbiljetter

Biljetternas biljett!

Idag på jobbet så lånade en kollega Live Aid 1985 på DVD från en annan arbetskamrat.
När vi pratade lite om det så kläcker han att han VAR DÄR på Live Aid konserten. Han hade lite bilder i ett album där man såg att de var typ 30-40 meter från scenen.

Det visade sig att han t.o.m hade en plastficka med massa biljetter sparade från konserter han varit på genom åren. Tog lite bilder på några av dem som jag visar upp i ett kollage här nu.
Väldigt intressant att se hur biljetterna såg ut, och vad de kostade på den tiden:

Ullevi lär ha kokat! Var själv 4 månader gammal då...

Klassiker.

Notera att just denna biljetten är OLÖST. Några vänner lämnade visst återbud. Bittra idag?

Denna konserten ägde rum i Berlin.

Stones är alltid Stones...

Känns lite synd att jag själv aldrig sparat på mina biljetter. Samtidigt så är det inte lika roligt att spara på nu när man ofta skriver ut dem själv på ett A4-papper. Nä, det var bättre förr!

Min första gitarr & dess nya framtid

 Alla minns nog sin första gitarr. I mitt fall minns jag den väldigt tydligt.
Tomten kom med den till mig när jag var tio år. Den var det häftigaste jag sett. Tomten hade hittat den begagnad på Alex musikaffär i Mullsjö med mina föräldrars hjälp.
Ritchie Blackmores riff till Smoke On the Water var det första som jag rev loss, och jag spådde mig en ljus framtid som rockstjärna... det sket sig.

Kunde man bli mer tuff än såhär?

Gitarren var en Harmony "Explorer" med flames.
Man kände sig som om man var med i KISS när man stod framför spegeln och krampaktigt drog i svajarmen.
Problemet var att jag inte hade ett case till den, så när jag skulle börja i gitarrskola så kunde jag inte få med mig den (fanns inget thomann att beställa från då liksom...).
 Så det slutade med att jag fick en annan gitarr istället.

Men Harmonyn fick stanna kvar. Den har därför inte blivit spelad särskilt mycket.
Minns en gitarrkunnig kompis pappas första kommentar när han såg den:
- Den är ren skit!
Sedan har mycket skratt och hån följt den. 
 Jag har genom åren försökt inkludera den i diverse bytesaffärer, men aldrig har någon nappat.
Flames var tydligen inte så tufft när man blev lite äldre.
       Jag gav bort den till min systers kille för några år sedan. Men han fick lite gliringar när den hängde på hans vägg också, så den åkte in i en garderob. När jag besökte dom för några månader sedan fick jag allt snällt ta med den hem igen.
 
Och då stod jag vid vägskälet där ett beslut var tvunget att fattas: säljas, slängas eller sparas?

Fick plötsligt lite nostalgikänslor inför denna Explorer-kopia och bestämde mig istället för att både äta kakan och ha den kvar: Bygga om den till en BRA gitarr.

Det är tufft med flames sa jag ju!

Åtgärder för detta:

• byte av hals
• byte av mick (ja, MICK i singular....)
• byte av stall
• byte av volymkontroller etc.

 Skulle även slipa bort flamesen och måla svart först, men ångrade mig. Det är ju just dom som är denna gitarrens själ och det man minns den för.
Nu när jag tittar på den så blir den snygg på något sätt istället.
Kommer inte att komma ifrån det faktum att kroppen är ganska tung, men det gör ingenting.

Så nu är projektet i full gång. Kommer visa upp den här när den är färdig.

Kan redan nu utlova att den är en förbjuden, gränsöverskridande fusion som skett...

Hypnos spelning från Kulturhuset är nu färdigmixat

Nu är mixningen av Hypnos spelning på Kulturhuset äntligen färdig!
FörBandet hat färdigställt följande låtlista från spelningen den 26/9 2014:

01. Intro 0:26
02. The Mountain 5:36
03. Nightmares 5:00
04. Abracassus 3:35
05. Viper 3:15
07. Hypnos 4:24
08. Hands of Evil 8:14
09. Moving Too Fast 3:03

Under en begränsad tid kommer man kunna ladda hem låtarna Viper och Hypnos (klicka på låttiteln för nedladdningslänk), så passa på!

Gå in på  https://soundcloud.com/bluesgunshells för fler låtar av Hypnos och andra band som FörBandet presenterat i Jönköping!

Jag hoppas på att vi kommer att kunna spela in ALLA band som spelar hos oss i framtiden. Ett kul minne för omvärlden!

Livespår från Nocturnals spelning i Jönköping färdigmixade!

Nu är mixningen färdig från Nocturnals konsert på Kulturhuset 2014-09-26. Carl Du Rietz och jag själv har stått för mixningen och kan nu presentera fyra starka låtar:

01 The Stone
02 Feels Like A Lie
03 Cursing the Mindless II (Queen of Silence)
04 The Watchman

Både The Stone och The Watchman är två nya låtar som inte getts ut på skiva än, så de kommer inte läggas upp före skivsläppet på skivbolagets begäran.
För att lyssna på de andra två så länge går man in på https://soundcloud.com/bluesgunshells/

Nästa band upp för mixning är Hypnos...
Så vänta er en fantastisk liveplatta inom en snar framtid!

Att upptäcka ett svenskt bluesgeni alldeles försent - Då jag fick veta vem Jan-Erik "Fjellis" Fjällström var

Kanske känns konstigt men jag hade faktiskt ALDRIG hört talas om Fjellis innan en arbetskollega till mig nämnde att han sett Fjellis uppträda i Malmö strax innan han dog.
Han berättade att han var en bluesmusiker av klass.
Jag kollade givetvis upp honom och blev helt såld.

Hans bluesalbum See You In Hell, Blind Boy är helt enastående. Har ni inte hört den så lyssna, lyssna, njut!
Den består av mestadels Robert Johnson-låtar.

Skivans spår påminner lite om det hyllningsalbum Eric Clapton gav ut i Mars 2004 med titeln Me and Mr. Johnson, men faktum är att jag gillar ljudbilden och sången på Fjellis album betydligt mer (även om de sjunger på liknande sätt).
Har man hittat hittat en sådan här guldskatt till musiker vill man såklart veta mer. Tyvärr tycker jag informationen om Fjellis är lite bristfällig.

På Wikipedia finns bara följande att läsa t.ex:
Jan-Eric "Fjellis" Fjellström, född 7 juni 1951 i Motala, död 27 april 1999 i Malmö, var en svensk gitarrist.
"Fjellis" var ansedd som en av de främsta bluesgitarristerna i Skandinavien. Han spelade med bland andra Mikael Wiehe, Peps Persson, Totta Näslund och Björn Afzelius. "Fjellis" hade även en sångröst som gav den svenska bluesen en internationell status. Hans tolkningar av Robert Johnsons låtar med en National steel "plåtgitarr" tillsammans med en berättelse om mr Johnsons liv och leverne var storartad.

Den bästa och mest intressanta intervjun med honom publicerades i FUZZ 1997.
Jag har kopierat den artikeln rakt av här nedan.

Kopierad från http://www.fridhammar.com/mrbo/misterboe.html
 
Naivism, Fjellis smakar på ordet. Låter det för pretentiöst?
- Nej det gör det förbanne mig inte, bestämmer han sig. Det är just det jag vill göra, jag vill att musiken skall hitta tillbaka till leken och samspelet. Man måste spela ihop, hoppa och väva. Det är väl i och för sig inget nytt men jag tycker att det görs för lite nuförtiden.

Jan-Erik 'Fjellis' Fjällström, under en lång rad av år aktad gitarrist på scen och skiva bakom flera av våra mest populära artister - Thomas och Michael Wiehe, Björn Afzelius och Peps. Sedan sextiotalet och de första ackorden på den så hett önskade Höfner-gitarren har han naturligtvis sett de musikaliska flugorna komma och gå. Han har varit där och surfat i Mahavishnus Jazzrockiga sjuttiotalskölvatten ('fan! vad man gjorde det krångligt för sig'), bakom Afzelius har han spelat tvillinggitarr i tersstämmor med Bengt 'Mulle' Holmqvist.
- Vi snodde det från Lotus som hade Chico Lindvall på gitarr, om de hade fått det från Wishbone Ash eller kanske Allman Brothers eller om de hittade på det själva vet jag inte. Vi spelade de där stämmorna och jag visste egentligen inte vad jag gjorde, på något sätt blev det i alla fall rätt.
Sådär är han, Fjellis, garvar åt gångna tider och dom krokiga vägarna de musikaliska trenderna följer. Han berättar om ZZ Top-coverbandet Topless och sedan om egna projektet Electrolux, båda från åttiotalet.
- Vilket sound jag hade, rent ljud och asstarkt med chorus och echoplex. Idén var att det skulle vara starkt, folk gillade det. Vi körde en del låtar med mer harmonier,det var allt från Sam & Dave till Iggy Pop.

Slut på rock n' rollen
En brytpunkt var 1986, då började han spela som duo ihop med Peps, sedan kom Bosse Skoglund till på trummor. Det var också nu som Fjellis allt mer skapade sig ett namn som bluesgitarrist och sångare. Dessutom föddes Fjellis första, och hittills enda, skiva i eget namn ur det samarbetet. 1991 gav Amalthea ut plattan 'See You in Hell Blind Boy', en skiva som till stor del byggde på låtar av blueslegenden Robert Johnson. Soundet var avskalat och Fjellis spelade akustisk gitarr, något som han knappast förknippats med varken förr eller senare.
- Det låg väl i tiden, det här med 'unplugged', men så här i efterhand tycker jag att skivan kunde varit ändå naknare. Den var liveinspelad och eftersom bandet hade trummor, elbas och elgitarr så gick det inte att spela in den akustiska gitarren ordentligt. En linad piezomikrofon från en akustisk gitarr låter ju inget vidare. Därför blev jag tvungen att lägga om gitarren efteråt i studio.
Plattan blev , lite oväntat, en framgång och trion med Peps och Bosse Skoglund hade väldigt mycket jobb under en period.

Gitarren - ett komplett instrument
Om man har följt Fjellis under några år ser man en konsekvent linje, han har alltmer börjat sky rollen som typisk sologitarrist.
- Jag är trött på musik som bygger på adrenalin, numera lyssna jag mest på kompgitarrister och på blåsare och pianister. Och jag spelar inte stratocaster längre, de är lite för mycket high-tech.
Nej, Fjellis val av instrument visar också på att han inte är intresserad av att vara schablonbildens gitarrhjälte. För närvarande spelar han nämligen allra helst på sin nyinköpta National Glenwood, en liten gitarr med en massa knappar på den lilla plastiga kroppen. Men utseendet bedrar, mikrofonerna som av formen att döma borde vara humbuckers är i själva verket single-coil-mickar med mycket personlighet och karaktär. I själva verket har gitarren funnits i Fjellis musikaliska grannskap nästan ända från början. På 60-talet tillhörde den Olle Gardell, kapellmästare i Gardells Garderob - Fjellis första band. Även Peps har använt en elektrisk National under några år, den gitarren har Fjellis nyttjat flitigt under senare tid.
På scen spelar han en hel del slide, och stämmer då om gitarren till något öppet ackord - i allmänhet D eller G (eller kusinerna E och A). Det är sällan som han har med sig en särskild gitarr som stämts för slide. Istället väljer han att ha relativt tjocka strängar och med lite högre stränghöjd än vad de flesta gillar.

- Hemma spelar jag nästan bara med gitarren stämd i öppna stämningar. Öppen D-stämning gillar jag. Sådant här håller jag på med. Försöker översätta pianogrejer till gitarr!
Fjellis griper gitarren och går loss i en boogie, fraserna är hämtade från den berömda Pinetops Boogie Woogie med rullande basfigurer och rytmiska inpass av ackord och löpningar.
- Lyssna, säger han, så här kan man lägga riffen, kanske mer som blåset skulle göra. Jag strävar efter att gitarren skall vara ett komplett instrument. Jag tycker om en helhet, inte uppdelning i solo och komp hela tiden, det skall vara litet löst och ledigt sådär.
Fender bassman är förstärkaren som gäller för Fjellis just nu, utan några effekter förutom en Ibanez Tubescreamer som han använder ibland. I många år var Fjellis en trogen Fender Twin användare.
- Men nu tycker jag att det blir för rent ljud och för stark volym i en twin. Men å andra sidan saknar man reverb i en bassman så därför har jag börjat snegla på andra stärkare. Jag har tittat på en Fender super reverb, den tror jag kan passa mig bra, säger han.
Plektrummet tycks vara en del av Fjellis förflutna, numera spelar han för det mesta med tummen. Han håller den rakt in mot gitarren, ungefär som när man trycker igen tryckknapparna på en regnjacka.
-Det är nog en överkompensation från när jag började spela akustisk blues och gjorde plattan. Om man lyssnar på de där bluesgubbarna så har dom ju fantastiska tummar som går hela tiden, det hade jag problem med att få till i början.

Spontanitet på scen och skiva

När Fjellis spelar live är det ingen tvekan om att det handlar om en stor del improvisationer. Det är sällan lyssnaren kan förutse riktigt vad som kommer att hända. Han kan ge sig på en låt som Johnny B Goode, bara en så`n sak, och så börjar han den ensam. Inte med de där typiska Chuck Berry-breaken, utan genom att helt enkelt inpränta rytmen och svänget i kollegerna på scen. Sedan kan hans gitarr mycket väl springa på en upptäcktsfärd som ligger ganska långt från rockschablonerna men som ändå passar in på något underligt sätt.
- Åh, jag försöker hela tiden spela säger han, med betoning på spela. Så mycket övertygelse måste man väl ha att man vågar improvisera och testa lite, även om det skulle bli fel någon gång. Ibland spelar jag nog lite mycket.
Okej, så långt om att spela live, att låta intuitionen och lekfullheten styra. Hur kan man då översätta det här till inspelningsstudion?
- Live och inspelning är egentligen olika grejer. Det som är kul och fungerar live kan låta helkass på skiva. Men det bästa är ändå att spela in så mycket som möjligt samtidigt i studion, att få fram ett samspel. Jag gillar rumsljud, det bästa gitarrljudet tycker jag man får med en liten förstärkare på någonting mellan 20 och 50 watt. Sedan ser man till att ha mickar som tar med rummet också.
Fjellis senaste besök i inspelningsstudion var tillsammans med Peps som har en ny platta på gång, den här gången en utpräglad bluesplatta. Nyligen spelade han på en CD med den rutinerade pianisten Diz Watson.

- Det är gott att spela med Diz, det är bara att luta sig tillbaka och åka med.
Engelsmannen Diz Watson är bosatt i Köpenhamn och är en förnämlig uttolkare av rhythm and blues så som musiken en gång formades i New Orleans, denna smältdegel av europeisk, karibisk och afrikansk musik. I den här brygden känner sig även Fjellis hemma. Han nämner särskilt pianisten Professor Longhair som en inspiration, och kan inte låta bli att visa hur han översatt dennes intro till låten Big Chief till gitarr.

Influenserna
- Över huvud taget lägger jag egentligen alldeles för mycket tid på att lyssna på musik. Men jag är nyfiken och vill ta reda på hur fan dom gör egentligen. Det är ju enda sättet med blues och folkmusik, så jag antar att man får se det som studier, säger Fjellis.
Entusiasmen för många sinsemellan ganska olika musiker är påtaglig, i snabb takt lovordar han jazzpianisten Dollar Brand, den blinde gospelgitarristen Blind Willie Johnson, countrygitarristen Jimmy Bryants hissnande duetter med steelegitarristen Speedy West, eller Hawaiigitarristen Hop Soli. Av samtida gitarristen kommer Fjellis i hastigheten bara på en som han beundrar - Bengan Blomgren från Göteborg.
- Bengan spelar väldigt välkomponerat, han kan koncentrera sig så in i helvete. Egentligen är han nog en countrysnubbe innerst inne.

Drömgitarren
- Om jag fick köpa en gitarr utan att tänka på vad den kostar så skulle jag vilja ha precis en sådan som Svenningson har. Det var väl en så'n som T-bone lirade på?
Svenningson  heter Göran i förnamn och är kapellmästare för Göteborgska bandet Instigators. Gitarren är en Gibson ES-5 från 1952, och visst var det en sådan som T-Bone Walker använde under lång tid.
- T-Bone hade en fräck style - en ruggig triolfeeling. Vet du att han och Charlie Christian hade samma gitarrlärare?
Men vad skall komma ut ur alla dessa musikaliska influenser, hur ser Fjellis på sin musik och hur den kan tänkas utvecklas?
- Jag har ganska klart för mig vad jag vill, det kommer inte precis att vara blues. Feelingen ligger litet åt New Orleans R&B. Jag kan tänka mig ett band med bas, trummor och ett par saxar.
Fjellis funderar ett ögonblick:
- Jag vill att musiken skall hitta tillbaka till leken och samspelet. Man måste spela ihop, hoppa och väva. Det är väl i och för sig inget nytt men jag tycker att det görs för lite nuförtiden, säger denne överaskningarnas musikant.
 ----------------------------------------------------

Låååång intressant intervju. Har ni inte hört honom så kolla upp! En av Sveriges främsta inom blues enligt min mening.