En mini-Les Paul för framtiden

Falcon Les Paul mini

I somras var jag med familjen på en bondgårdsloppis utanför Barnarp. Där hittade jag något roligt, nämligen en mini-Les Paul! 

Specialgjorda Les Pauls åt just Les Paul.

Trodde först att det var en leksaksgitarr när jag såg den på avstånd, men alla delar på den och framförallt gitarrens vikt, avslöjade att det var en "riktig" gitarr.
Det var ju inte en Gibson detta, utan namnet Falcon stod på gitarrhuvudet (med ett typsnitt som tog tankarna mot Fender...)
         När vi frågade försäljaren om pris så kan jag säga att jag ramlade baklänges av svaret. Jag vill inte säga exakt pris, men tänk er ett lågt pris och halvera det sedan :)

Främsta anledningen till köpet var för att ge den till min lilla son Sigge. Han var då dryga halvåret gammal, men som så många andra pappor så har jag visioner om hans framtid. Att denna gitarr kanske kan ge honom en knuff i rätt riktning om några år är anledning nog. Till den dagen kommer får den hänga på hans vägg och mogna.

Eddie Van Halen lirar loss på en minigura.

Det här med minigitarrer är ju en konstig sak. Kunde inte hitta så mycket information om dem alls på nätet faktiskt.
Men Gibson gjorde några åt just Les Paul som han visade upp i tidningen Guitar World 1983. En känd gitarrist som figurerat med just minigitarr är Eddie Van Halen, som haft den som ett inslag i sina liveshower.
Kollar man runt på forum så verkar det finnas en hel del mini-Les Paul kopior från alla möjliga märken. Och folk verkar också vara intresserade av att ha en sådan som resegitarr eller liknande.
För de verkar faktiskt inte vara så lätta att få tag på.

Lite märken här och där, men fin ändå.

Just den jag hittade är ju ingen top-of-the-line, men den duger helt klart.
Jag har ingen aning om hur gammal den är. Skulle gissa på 90-tal...
Den saknar volym- och tunerattar just nu, men jag har beställt guldiga Gibsons att sätta dit.
Plastluckorna på gitarrens baksida har inte den perfekta passformen, så det finns brister helt klart.
Annars ser den ut lite som en mini-version av Ace Frehleys gitarr från första tiden med Kiss.
Jag upptäckte också att den verkar ha väldigt svårt att hålla stämningen, så det finns justeringar att göra för att få den riktigt spelduglig.

MEN en otroligt rolig gitarr att ge sin pojk!
Jag hoppas att han kommer tycka att det är minst lika roligt med musik när han blir lite äldre, som hans pappa gör.
Ingen press, ingen press...

Här är lite av min drömska framtidsvision: Far och son jammar loss!

Den förbjudna fusionen är fulländad...

Gibson + Fender = Sant

Så var den i det närmaste färdig: Den förbjudna fusionen...
En Fender Harmony!
Jag har alltså satt dit 

• Fender Stratocaster-hals (den snygga 70-talsmodellen)
• Fender Stratocaster-stall
• Guldfärgad Gibson Les Paul Humbucker stallmick (från en Alpine White LP Studio)

Gammalt blir nytt.

Nu återstår att införskaffa nya volymrattar. Funderar på guldiga av modell Les Paul.
Det hela gick förvånansvärt lätt ändå. Alla delarna passade som hand i handske.
Fick såklart plugga igen, och sedan borra upp nya hål för halsen, men allt gick som på räls.

Är nu detta OK egentligen? Att blanda Fender och Gibson såhär... (Och ja, jag vet att Explorer-kroppen är inte en äkta Gibson, men den är bra nära :P )
Jag tycker nog det. Att ta det bästa från två världar är ju inte helt fel.

Ska bli kul att köra loss på denna "nya" medlem i instrumentsamlingen.

Guldig Humbucker från en Les Paul Studio Alpine White

Halsen känns rak...

Stratocaster-stallet satt som en smäck. De gamla skruvhålen var identiska.

Har alltid tyckt att detta är den snyggaste av Stratornas modeller för huvud.

Så här är den i sin helhet - 

Fender Explorer

Ansiktslyft på min Telecaster Thinline

Paul på en bild från Suicaine Gratification-albumet

The Replacements, och i synnerhet Paul Westerberg, har i många år varit ett av mina absoluta favoritband. Gruppen som aldrig riktigt slog igenom, och där sedan Paul Westerberg fortsatte med en solokarriär där fler underbara låtalster sipprade ut. Ett av mina favoritsoloalbum med Paul är Suicaine Gratification. På bilderna i konvolutet kan man se Paul med en Telecaster Thinline (se bild ovan) som jag tyckte var så jäkla snygg!

Min Thinline.

När jag sedan hittade en Japan-Thinline -72 till salu så slog jag till. Jag köpte den av en man i Jönköping som  hade ett gäng Telecasters. Den äldsta var från början av 60-talet har jag för mig.
Men han sålde denna för att han inte tyckte att den hade det "klassiska" tele-ljudet. För mig spelade inte hans åsikt in alls, utan jag tog den där och då, för bara gitarrens utseende fick mig i svaj.
Den var från 1997. Jag har haft den i ett gäng år nu, men har senaste tiden inte tyckt att utseendet passat mig riktigt.
Det vita plektrumskyddet skriker väl mycket country så jag tyckte det var dags att ge den ett ansiktslyft.

Nu lagom till fars dag så fick jag en liten "några-dagar-innan-present" av min son och fru: ett svart plektrumskydd som jag pratat om länge. Tack så hemskt mycket fina familjen!





Det blev omgående en uppgradering av Telen:

Före....

och efter!

Gillar det nya utseendet skarpt. Den blev som en helt annan gitarr, och andas nu mycket mera råblues.

Och faktum är att jag inte övergett min inspiration av Westerbergs gitarr:

Han ser ut att moderniserat lite själv... Tycker dock mitt ser bättre ut ;)
Och skulle jag ångra mig i framtiden så har jag kvar originalplektrumskyddet såklart.
Nedan kommer lite mer bilder på min Thinline före, under och efter bytet av plektrumskydd: