fredag 27 februari 2015

Fynda musikprylar på loppis


Jag går mycket på loppisar.
Inte så mycket senaste året som tidigare, men relativt ofta ändå.
Och tjusningen för mig är att kanske, kanske kunna hitta det där unika fyndet som alla andra missat. Second Hand-butiker har just nu en sak gemensamt: de är allt för medvetna om marknadspriser för vissa saker och sätter alldeles för högt pris. Detta har tagit bort mycket av charmen tycker jag.
Så ofta har man knappt "fyndat" på loppis utan bara hittat en unik sak för marknadspris.
Musikprylar är inte så vanligt att stöta på dock. Förutom gamla pianon, skraltiga akustiska gitarrer och ett och annat dragspel så brukar det gapa tomt på hyllorna. Man inbillar ju sig alltid att man ska stöta på någon gammal effektlåda på elektronikavdelningen som personalen inte fattat vad det är för något för en tia. Men icke.

Undantag finns såklart, och jag tänkte här visa några av de fynd jag samlat på mig i musikväg under åren. Att tillägga är att allt handlar om tur, timing och ihärdighet. Det tar många loppisbesök att bara göra ETT sådant här fynd:

Jimi med ett par KOSS k-6, samma färg och modell som mina.

Hörlurar av precis samma modell och färg som Jimi Hendrix hade i studion.
För några år sedan hittade jag ett par gamla hörlurar på en loppis (Erikshjälpen i Jönköping) som jag tyckte var häftiga. Tyckte mig ha sett dem tidigare, men kunde inte alls placera var. Dom heter KOSS Stereo k-6.
40 kronor senare var dom hemma hos mig. Skicket på lurarna var väldigt bra, men jag tror att sladden inte är original. Av en slump såg jag en bild på Jimi Hendrix när han hade på sig exakt likadana. När jag kollade vidare hittade jag fler bilder från olika tillfällen.
Det visade sig att dessa hörlurar var vanliga i musikstudios på 70-talet! Kollar man på nätet säljs de för allt mellan 30-40 dollar, men då har jag faktiskt bara sett brunfärgade till salu. Mina ljusgrå verkar vara betydligt ovanligare.
Att sedan Jimi använde ett par skadar ju såklart inte heller...
Snygga, historiska och ett smycke för hemmet.


Det sägs att Duane köpte flera Coricidin-flaskor för att hitta rätt
"klang"när han letade slide, då han menade att alla lät lite olika.

En gammal glasflaska för slide, liknande den Duane Allman använde.
Duane Allman är ju känd för att ha använt Coricidin-flaskor som slide. Glasburk var standard för förvaring av den medicinen då, och den råkade även ha perfekt passform och storlek för att spela slide på gitarr.
Glas blir ju ersatt av plast och papp och marknadsvärdet för gamla Coricidin-flaskor blir skyhögt för dess musikaliska historia. Kopior säljs för mellan 20-40 dollar och original betydligt högre.
MEN när jag stegade in på Erikshjälpen i Varberg hittade jag något väldigt liknande. Jag såg en liten trälåda på en hylla. När jag öppnade locket så fann jag en liten glasflaska med lock inuti. Den hade perfekt passform och längd för mitt ringfinger. Kostnad: 10 kronor.
Ja det finns liknande glas-slides att köpa för dryga hundringen i musikaffärer, men det är något visst med att hitta det där originalet som inte egentligen är skapat för syftet man använder det till. Det tar det till en annan nivå.


Ett gammalt hardcase för akustisk gitarr.

På Erikshjälpen i Jönköping fann jag ett fint gammalt hardcase. När jag såg det på avstånd fladdrade tankarna febrilt om vad som gömde sig i, men det var tomt. Lite sådär lagom slitet med grönt tyg på insidan. Det fanns ingen klisterlapp i om vilket märke det var på hardcaset, men jag misstänker att det är av märket Dominant. Formen och designen är precis likadan som på ett case till en Bjärton som jag har sett. Priset: 40 riksdaler för detta. Ett fynd jag var riktigt nöjd med.

Ett svart axelband av märket ACE.
På en privatloppis i Kalmar hittade jag ett svart ACE-axelband framme vid disken för 25 kronor.
Kolla på ebay på vad nyproducerade ACE kostar och jämför sedan med vad man får hosta upp för ett original vintage. Kan såklart inte tidsbestämma mitt axelband, men skicket var som nytt förutom slitningen av logotypen. Så vem vet, den kan vara allt mellan 60-talet (tveksamt) till en relativt ny. Billig iaf!









Musikböcker för vrakpriser.
På Bra&Begagnat i Huskvarna hittade jag en hel hög med tabulatur-böcker. Inbillar mig att någon mamma lämnat in sin sons gamla samling i tron att de inte var något att ha.
De bestod av The Bluesmen, Blues guitar classics, Play guitar with blues legends, Play guitar with Chuck Berry samt, hör och häpna, fyra olika Jimi Hendrix-böcker: The Jimi Hendrix Experience BBC Sessions, In deep with Jimi Hendrix, Original Hendrix by Steve Tarshis och Experience Hendrix.
20 kronor boken blir 160 pistoler för hela högen (dock fanns inga cd-skivor med till de böckerna som det skulle ingått i).
Så om originalägaren finns därute och undrar var böckerna tog vägen: Tack!

En Levin Rio från 1950.
Axelbandet är också fyndat, Kostade en tia
då det låg bland skärpen på en loppis i Bankeryd. 
På Erikshjälpen i Jönköping har jag även fyndat en gitarr. När jag strosade runt där såg jag en kille med en Levin nylonsträngad akustisk gura under armen.
-Fan i helvete att jag inte kom tidigare, tänkte jag avundsjukt. Men killen, som var i sällskap med en tjej gick runt och velade. Jag och min fru kunde inte gå därifrån innan vi verkligen såg att han köpte den så vi gick och avvaktade.
Och det hela blev som en sjuk film. Han vankade fram och tillbaka i butiken, han granskade den, stämde den, spelade på den, lät tjejen hålla den medan han ringde samtal, han höll den så hon fick ringa samtal, de diskuterade sinsemellan. Jag skämtar inte att vi väntade över 80 minuter (att tillägga är att de kära spekulanterna inte kollade på andra varor under tiden).
Tillslut hade jag nästan gett upp och gick till kassan med andra saker jag hittat. Då kom min fru med gitarren! Hon sa att han precis hade ställt tillbaka den. Det första jag kollade då var såklart priset. Har någon velat så länge måste ju priset vara på fantasinivå. 400 kronor… Alltså, han kunde alltså inte fatta ett beslut på den tiden när det gällde 400 spänn?
Undrar hur det kommer gå för dem i livet när det är dags att fatta riktigt stora, livsavgörande beslut… En anställd i butiken berättade då dessutom för mig att de redan velat en timme innan vi ens kom!
Priset var bra, skicket helt ok så jag slog till. Hemma kollade jag upp serienummer och den visade sig vara från 1950. Efter att ha kollat på diverse hemsidor kunde jag fastställa modellen som en Rio.
Det är inte en 10 000-kronors gitarr såklart, men 400 pix för ett stycke svensk musikhistoria tycker jag var fantastiskt bra. Den ligger dessutom som gjuten i hardcaset det står om högre upp!



Så ut med er och leta på landets alla loppisar. Man hittar aldrig det man söker när man är ute efter något, utan när envishet och ständiga besök gör att ett guldkorn en dag ligger där på hyllan.






måndag 16 februari 2015

Janne Schaffers Les Paul


Bursten som bleknat väldigt med åren.
I mitt förra inlägg om svenskar och deras Les Paul 59:or tycker jag inte att jag gav så mycket information om Janne Schaffers gitarr. Anledningen är enkel: Jag hade ingen bra information.
Det fanns mest spekulationer kring denna på nätet, men sedan kom jag på att han gav ut en biografi häromåret med titeln "Mitt liv som Schaffer".
Jag gjorde ett besök på biblioteket idag för att se om boken kunde bringa klarhet kring min nyfikenhet.
Mycket riktigt så redogjorde han en gång för alla hur han hittade och köpte sin Les Paul Burst 59 1966.

Här kommer citat från biografin (s. 97-98) kring köpet av gitarren:

Clapton med inspirationen till köpet.
"Pelle Sahlberg kom plötsligt en dag och sa att han hade sett en gitarr som skulle passa mig. Pelle var mer märkesfixerad än jag. Han hade hört Eric Clapton, Mike Bloomfield och inte minst John Mayall and the Bluesbreakers, och slagits av deras fantastiska sound.
- Clapton lirar Gibson Les Paul, sa Pelle. Nu hänger det en sådan i en musikaffär på Karlavägen. Den ska du köpa!
Det tyckte jag också. Även jag gillade Claptons sound. Men när jag väl stegade in i butiken skakade ägaren på huvudet:
- Tyvärr, jag sålde den nyss.
Jag blev oerhört besviken. I min fantasi var jag redan ägaren till Claptons favoritgitarr. Dessutom hade den inte varit särskilt dyr, det hade Pelle sett på prislappen. Nu var drömgitarren försvunnen innan jag ens hade hunnit ta mitt första ackord. Men butiksinnehavaren måste ha sett mitt hängande huvud, för just när jag stod i begrepp att gå sa han tröstande:
Plektrumskyddet är tillbaka på plats.
- Du jag har nog kvittot kvar. Om du vill ringa killen som köpte den, alltså.
Köparen visade sig ha uppgett en adress på Lidingö. Jag drog dit. Gitarren hängde på väggen i vardagsrummet.
- Kan du tänka dig att sälja den? sa jag.
- Inte under tolvhundra spänn, sa killen.

Vi gjorde upp affären på stående fot. Jag hade noterat att gitarren hade hunnit få en viss ansiktslyftning: nya volymrattar och nya stränghållare. Alltsammans var lite valhänt gjort. Men under gitarrhalsen i fodralet låg originaldelarna kvar. Jag tog med den till Halkans affär - den jag senare skulle skriva en hyllningslåt till - och undrade om det månne gick att sätta tillbaka dem. Det gick. Däremot lät jag plocka bort plektrumskyddet.
Det var nog Chet Atkins som spökade, han hade ett sätt att spela de höga tonerna genom att liksom gräva sig neråt med högerhandens naglar. Då var plektrumskyddet bara i vägen.
Idag är skyddet tillbaka. Fattas bara annat. Min Gibson Les Paul, som en gång kostade mig 1200 kronor, har med åren ökad en smula i värde kan man säga.
Samtidigt har jag fått höra att säljaren- på den tiden anställd som pilot på Linjeflyg - gjort en motsatt resa. Pelle Sahlberg skulle stöta på honom många år senare i förorten Hjortshagen. Där levde han som hemlös och åt på Frälsningsarméns soppkök. Pelle tordes inte ta kontakt, mest av hänsyn, tror jag.
För hur skulle han förklara för killen att gitarren han sålde för drygt en tusenlapp i dag är värderad till kanske flera miljoner?"

Kul historia. Skönt att få nyfikenheten mättad kring denna gitarr. Hade varit underbart om en musiktidning ville göra en djupgående intervju med Janne kring gitarren, samt en genomgående undersökning av gitarren. Hade varit superintressant att läsa.

torsdag 5 februari 2015

Gibson Les Paul -59 - Vilka kända svenska ägare finns det?

Vi kan nog vara ganska överens om att de flesta gitarrälskares våta dröm nog är ganska solklar: en Gibson Les Paul -59

Men om du nu inte har en gammal faster med ett kvarglömt gitarrfodral på vinden, från sin tidigt bortgångne man, så är det nog ganska kört.
Kända musikprofiler som har, eller har haft en Les Paul från 1959 är t.ex. Keith Richards, Peter Green, Paul Kossoff, Jimmy Page m.f.

Janne med sin kronjuvel.
Finns det då lyckosamma svenskar som sitter hemma på loften med rariteten hängandes på väggen som bara finspelas med neddragna persienner på söndagar?
Ja den mest kända är ju Janne Schaffer, som enligt egen utsago köpte gitarren 1966 för 1200 spänn. Han ska ha frågat i en butik vilken sorts gitarr Eric Clapton spelade på? -En sådan här Les Paul, sa expediten och langade över en Burst -59 med serienummer 9 0930. Tack, sa Janne och gjorde sitt livs klipp.
Han spelade bl.a. med den gitarren på hela sin självbetitlade debut LP.

Förutom Janne har vi också Peter Svensson, gitarristen från Cardigans som samlar på gamla gitarrer. Han äger inte bara en utan TVÅ -59:or (vad man vet om)! Han verkar vara något hemlighetsfull med sin gitarrsamling för informationen jag fann på nätet var knapp.
 Tillslut hittade jag en intervju från boken Million Dollar Les Paul: In Search of the Most Valuable Guitar in the World av Tony Bacon från 2008.
Här kommer den intervjun fritt översatt till svenska av mig:

Peter Svensson t.v, här med en -59a.
Peter Svensson från Cardigans har hittat en hel del instrument med gedigen historia i sitt eget land. "Jag är glad att jag kunde hitta en Burst som från början var såld här i Sverige," säger han. "Den är en del av min samling som drivs av gitarrens historia. jag gillar att söka upp alla gamla stofiler som tidigare har ägt just den gitarren."
Men det är inte den enda han äger - han äger också t.ex. en bra 1958 Burst som tidigare använts av Mick Ralphs (Bad Company) och Micky Moody (Whitesnake). Med sin första Burst, som var en 59:a, så lyckades Peter komma i kontakt med i stort sett alla personer i Sverige som tidigare hade ägt gitarren genom åren.
"Det var häftigt att ringa alla dessa gamla gubbar, presentera mig, och sedan berätta att jag är ägare till en gitarr som jag tror du har haft. Och de berättar alla möjliga historier för mig om deras tid med instrumentet. En gubbe fick nästan en hjärtinfarkt när jag berättade hur mycket den var värd idag. Han blev alldeles tyst."
Svensson fick tag i den från en person i södra Sverige som hade en liten gitarrsamling och en musikaffär. Sverige är relativt litet land, och skaran av gitarrkunnare ännu mindre -  så fort instrumentet kom ut på marknaden visste alla säljare om det. "
Michael Geoffrey Ralphs när han ägde guran.
Jag skulle tro att allihopa försökte köpa den," säger Svensson. "Den här killen som sålde - han kände till mitt band . och han sökte upp mig via en gemensam vän och frågade om jag var intresserad. Han ville sälja till någon som ville behålla den och inte bara försöka tjäna pengar."
Svensson köpte den, och lyckades efter lite detektivarbete spåra originalägaren som hade köpt den runt 1961. "Den här killen hade hört talas om en kille som kallades "Blomman" som försåg band med musikutrustning. Han kom till replokalen med massa saker han köpt från, vad han kallade, den stora staden där Hagströms affär fanns. Blomman dök upp med denna gitarren och killen gillade den. Jag skulle gissa att gitarren hade hängt i butiken i ett, två år för han köpte den 1960 eller 61 och det var en 59 Burst." Hagström var både ett eget gitarrmärke och importör i Sverige, och hade en kedja av butiker i större städer. "Så de importerade och sålde de flesta Burst-gitarrerna där," säger Svensson. Författaren nämner att Storbritannien precis kommit ut från ett långt importstopp  av amerikanska gitarrer i efterkrigstidens spår.
Hagströms butik på Drottninggatan 8 i Stockholm 1956.
Kolla Gibson-gitarrerna i fönstret!



"Du vet förmodligen att Sverige var neutrala i kriget, och har alltid varit så" säger Svensson. "Så vi hade inget sådant. Och det är anledningen till att du kan hitta sådana gitarrer i Sverige. Jag har många gitarrer som jag har köpt från originalköparna, inklusive en annan Burst som också såldes i Sverige. En till 59a som jag tror såldes 1960 i Stockholm.
"Hagström importerade dessa gitarrer från Gibson i USA, och på 50-talet spelade svenskarna rock'n'roll, drack Coca Cola och körde amerikanska bilar medan Storbritannien, Tyskland och Frankrike byggde upp sina länder efter kriget.När jag berättar för samlare och säljare i England att jag t.ex. förra året köpte en 56 Goldtop och två 56 Custom från två killar i norra Sverige som var originalägare så tror dem mig inte. Det verkar som om det aldrig skulle kunna hända i England.

Någon mer än jag som skulle vilja ta en närmare titt på Peter Svensson gitarrsamling?!



tisdag 3 februari 2015

Musikprofiler med svenska gitarrer

Lemmy Kilmister med en Hagström
H-8 på Top of the Pop 1979.
Det finns flera exempel på att musikaliska världsstjärnor använt sig av svenska märken när de uppträtt genom åren.
Kanske inte så förvånande ändå. Sverige och allt som rör musik tycks alltid skörda succé på något sätt i alla olika sammanhang, så varför inte i skapandet av instrument som uppskattas av musikens elit?
 Vi har det anrika gitarrmärket Levin (som dock inte finns med som exempel i detta inlägg), klassiska Hagström och genuina gitarrbyggare som Göran Malmberg som exempel på svensk gitarrbyggarprofiler.
Det unika som de framställer går inte världen obemärkt förbi. Jag tänkte visa några exempel här.




Malmberg själv har sagt att kroppen är hollow semi-acoustic.

Jag börjar med den svenska gitarrtillverkaren Göran Malmberg, känd för att  bl.a. gjort beställda gitarrer åt Roffe Wikström.

I en video där Cream framför N.S.U. kan man se Eric Clapton använda sig av en telecaster-inspirerad Malmberg-gitarr med mer Gibson-stil på huvudet.
Man ska sedan inte gå till överdrift och säga att Clapton använde sig mycket av denna gitarren.
I videon använder sig medlemmarna av flera olika märkliga instrument. Man kan anta att de hade ett urval att välja bland under inspelningen. Malmberg blev då Claptons "huvudgitarr" att låna under videon, och inte någon som Clapton ägde efteråt. Inte mindre häftigt för det!
Eric Clapton smeker upp sitt solo på en Malmberg-gitarr.

Björn Ulvaeus saknar bara lite ansiktssmink för att bli en
svensk version av Gene Simmons i denna utstyrseln.
Malmbergs mest kända gitarr är såklart ABBA-gitarren som var med i Eurovision Song Contest i Brighton 1974. Björn Ulvaeus hade den spetsiga (och enligt mig icke så snygga) gitarren.
Eurovision har ju alltid handlat om glitter och glamour, så Björn ville ha en uppseendeväckande gitarr som ändå skulle vara lättspelad.

I samband med att ABBA-museet skulle invigas så tog man fram en limiterad utgåva på 50 stycken kopior på denna gitarren och sålde.
Kostnaden var 14500:- för en glittergura.
De var nu gjorda i Korea istället, men alla testas och godkänns av Göran Malmberg själv. Det sålde slut snabbt!
ABBA-gitarren i all sin glans.

Lenny Breau med en H12.
 Ett annat svenskt märke valt av kända profiler är Hagström.
Frank Zappa gjorde reklam för flera olika modeller, David Bowie spelade på en Hagström Kent.
Ett märke jag personligen gillar mycket och har samlat på mig mycket gamla stärkare bland annat.

Den kanadensiska jazzgitarristen Lenny Breau hade under en period en H12 (jag äger också en sådan modell), som han gjorde om till en sjusträngad version.
Ryktet säger dock att han pantsatte den gitarren efter ett tag.
Lenny var känd för många olika stilar som jazz, country, klassisk, och flamenco. Han inspirerades av bl.a. Chet Atkins med sin fingerstilsteknik, som inte var vanlig bland jazzmusiker. Genom att använda sjusträngad gitarr kunde han få den att nästan få samma framförande som ett piano.
Lenny dog 43 år gammal 1984, då han påträffades strypt i en pool. Fallet är fortfarande olöst.


Jimi Hendrix och Noel Redding som här spelar på sin Hagström bas vid ett liveframträdande.
Båda H-8:orna på samma bild från
Saville Theater London England 1967-10-08.
Sedan har vi ju Jimi Hendrix och Noel Redding, som båda hade varsin Hagström 8-strängad bas.
Ingen vet säkert hur de blev ägare till dessa, men en teori är att Hagström gav dessa som gåvor när bandet var på turné i Sverige. En annan teori är att basarna inhandlades av medlemmarna själva under Amerika-turnén 1967.
Noel ska inte ha gillat den särskilt mycket men använde den på albumet Axis Bold as Love från 1967 på spåren Spanish Castle Magic, You've got me Floating och Little miss Lover.
Han hade den även på några låtar på BBC Sessions, där deras version av Hoochie Coochie Man verkligen framhäver basens ljud.
     Jimi använde sin H-8 under en inspelningssession med Curtis Knight och the Squires på några låtar.


Detta får räcka som nedklamp i musikhistorien för denna gången.