Janne Schaffers Les Paul

Bursten som bleknat väldigt med åren.

I mitt förra inlägg om svenskar och deras Les Paul 59:or tycker jag inte att jag gav så mycket information om Janne Schaffers gitarr. Anledningen är enkel: Jag hade ingen bra information.
Det fanns mest spekulationer kring denna på nätet, men sedan kom jag på att han gav ut en biografi häromåret med titeln "Mitt liv som Schaffer".
Jag gjorde ett besök på biblioteket idag för att se om boken kunde bringa klarhet kring min nyfikenhet.
Mycket riktigt så redogjorde han en gång för alla hur han hittade och köpte sin Les Paul Burst 59 1966.

Här kommer citat från biografin (s. 97-98) kring köpet av gitarren:

Clapton med inspirationen till köpet.

"Pelle Sahlberg kom plötsligt en dag och sa att han hade sett en gitarr som skulle passa mig. Pelle var mer märkesfixerad än jag. Han hade hört Eric Clapton, Mike Bloomfield och inte minst John Mayall and the Bluesbreakers, och slagits av deras fantastiska sound.
- Clapton lirar Gibson Les Paul, sa Pelle. Nu hänger det en sådan i en musikaffär på Karlavägen. Den ska du köpa!
Det tyckte jag också. Även jag gillade Claptons sound. Men när jag väl stegade in i butiken skakade ägaren på huvudet:
- Tyvärr, jag sålde den nyss.
Jag blev oerhört besviken. I min fantasi var jag redan ägaren till Claptons favoritgitarr. Dessutom hade den inte varit särskilt dyr, det hade Pelle sett på prislappen. Nu var drömgitarren försvunnen innan jag ens hade hunnit ta mitt första ackord. Men butiksinnehavaren måste ha sett mitt hängande huvud, för just när jag stod i begrepp att gå sa han tröstande:

Plektrumskyddet är tillbaka på plats.

- Du jag har nog kvittot kvar. Om du vill ringa killen som köpte den, alltså.
Köparen visade sig ha uppgett en adress på Lidingö. Jag drog dit. Gitarren hängde på väggen i vardagsrummet.
- Kan du tänka dig att sälja den? sa jag.
- Inte under tolvhundra spänn, sa killen.

Vi gjorde upp affären på stående fot. Jag hade noterat att gitarren hade hunnit få en viss ansiktslyftning: nya volymrattar och nya stränghållare. Alltsammans var lite valhänt gjort. Men under gitarrhalsen i fodralet låg originaldelarna kvar. Jag tog med den till Halkans affär - den jag senare skulle skriva en hyllningslåt till - och undrade om det månne gick att sätta tillbaka dem. Det gick. Däremot lät jag plocka bort plektrumskyddet.

Det var nog Chet Atkins som spökade, han hade ett sätt att spela de höga tonerna genom att liksom gräva sig neråt med högerhandens naglar. Då var plektrumskyddet bara i vägen.
Idag är skyddet tillbaka. Fattas bara annat. Min Gibson Les Paul, som en gång kostade mig 1200 kronor, har med åren ökad en smula i värde kan man säga.
Samtidigt har jag fått höra att säljaren- på den tiden anställd som pilot på Linjeflyg - gjort en motsatt resa. Pelle Sahlberg skulle stöta på honom många år senare i förorten Hjortshagen. Där levde han som hemlös och åt på Frälsningsarméns soppkök. Pelle tordes inte ta kontakt, mest av hänsyn, tror jag.
För hur skulle han förklara för killen att gitarren han sålde för drygt en tusenlapp i dag är värderad till kanske flera miljoner?"

Kul historia. Skönt att få nyfikenheten mättad kring denna gitarr. Hade varit underbart om en musiktidning ville göra en djupgående intervju med Janne kring gitarren, samt en genomgående undersökning av gitarren. Hade varit superintressant att läsa.