Att enkelt konvertera elgitarren till en elsitar

Alla har vi hört klassiska låtar som Paint it Black, Norwegian Wood och Within You Without You.
Och det de flesta förknippar dessa låtar med är ju sitarljudet som präglar låtarna (dock inspelade med riktiga sitarer).
Många ville komma åt det indiska ljudet, men i förenklad form. Detta framställdes av Danelectros nyskapade dotterbolag Coral som gjorde den första elektriska sitarren. Den var helt enkelt formad som en gitarr, stämd som en gitarr men hade ett sitarrlikt ljud när man spelade.
Detta uppåddes genom att stallet strängarna vilade på var längre så strängarna hade mer yta att vibrera på. Problemet med det blir dock intoneringen som blir väldigt svår att få rätt.

Jag tycker det är ett väldigt intressant ljud som skulle vara kul att pröva på. Dock tycker jag inte att det är värt de 4000-7000 kronor det kostar att köpa en, då jag inte tror jag använder den SÅ mycket.
Vad kan man göra då? Jag valde helt enkelt att bygga ett eget sitarrstall till min Gibson SG.

Mitt egentillverkade sitar-stall.
Enkelt men ack så effektfullt

 Jag tog bort stallet och satte istället dit en laminatbit jag gjorde med så stor vibrationsyta jag kunde. Jag fäste den genom att borra hål och trä på den på samma sätt om originalstallet (se bilden.) och för att biten inte ska sitta helt stilla så satte jag små fjädrar under laminatet som gör att stallet kan röra sig lite. Stallet ska ju ha en lätt tiltning framåt. 
För att lyckas smidigt med detta så borrade jag ett hål i bakkantens mitt på laminaten där jag kunde sätta igenom en smal bult. 
Bultens botten limmade jag fast i en liten plastbit (gjord av en bit från en skärbräda) så att den kan ligga emot gitarrkroppen utan att skava. 
Genom att sätta en mutter på bulten som jag skruvar upp mot laminatens botten kan jag själv justera hur högt laminatens bakkant ska komma upp i luften och tilta framåt. Framkanten pareras ju upp tack vare fjädrarna.




Resultatet? Ja, jag själv tycker att det låter väldigt likt en sitar med tanke på hur lätt det vara att åstadkomma själv hemma.
Och bäst av allt är att jag enkelt kan konvertera tillbaka SGn till originalskick igen utan att ha förstört eller ändrat något ( om man bortser från stränghöjd osv)
Lägger några korta filmklipp med exempel på hur SGn låter när sitarrstallet sitter på:

Within You Without You

Norwegian Wood

Så testa gärna själva om ni tycker att det låter någorlunda bra! Men jag vill avsluta inlägget med ett klipp på hur man kan få till riktigt ös med en elsitar: Rory Gallaghers Philby går ju inte av för hacker!!

Omslaget till Humble Pies Rock On

Ibland kan det vara kul att veta hur ett skivomslag kommit till. Ett som jag alltid har tyckt varit häftigt är Humble Pies album Rock On från 1971.
En pyramid av uniformsklädda män som har sex stycken motorcyklar som bas. Råkade av en händelse höra Humble Pies trummis Jerry Shirley berätta om bakgrunden till detta omslag i en radiointervju från 2011:

Festen som aldrig spårade ur.

Han berättade då att det hela var Steve Marriotts idé. För att genomföra det hittade bolaget tillslut det enda teamet i England som kunde genomföra något sådant vid denna tidpunkt: flygvapnets polisstyrka.
När de blev tillfrågade om att genomföra fotosessionen så meddelade det att de var tvungna att ta en avgift för detta. De skämdes när de tillslut berättade på hur mycket, nämligen 70 pund (1971 motsvarade ett pund 12.48 SEK, så sammanlagt 873,60 SEK i avgift).
Efter fotosessionen ordnade bandet ett party för alla inblandade. Baktanken med detta var att försöka få poliserna att supa till det och få med det på kort. Festen blev dock inte riktigt så vild, men ett kort kom ändå med på albumets baksida.

Det var bakgrundsfaktan till Rock On LP-framsidan.
Att tillägga är att detta förövrigt är ett grymt album som är väl värt att ha i skivsamlingen.

Insidan på Rock On LP:n

From One Brother To Another - The Allman Brothers Band

Få band har fått mig att känna som att varje medlem är lika viktig för gruppens helhet som The Allman Brothers Band. De som man faktiskt får se lite som sydrockens förebilder har ett sound som känns lika spännande och innovativt idag som när det kom för över 40 år sedan.
Jag har alltid lite extra över till en grupps gitarrister, och radarparet som denna grupp startade med var ju inga mindre än Duane Allman och Dickey Betts.
Duane är något av en personlig husgud för mig, och jag har läst flera biografier om honom.
När man studerar gitarrister är det lätt att snöa in på deras utrustning, och i synnerhet då deras gitarrer.
Både Duane och Dickey är mest kända som Gibson-spelare, vilket resulterat i att Gibson släppt två olika signaturmodeller för dessa gitarrförebilder:

Dickey Betts SG

En Duane Allman 1959 Cherry Sunburst Les Paul och  en Dickey Betts SG (även om det egentligen är en Les Paul och inte SG då originalet är från 1961 och namnet SG kom först 1963).
Det som är extra roligt med Dickey Betts SG är att det var samma gitarr som Dickey sålde till Duane Allman , så man kan säga att Duane har två signaturmodeller.
Anledningen till att Duane använde sig av en till gitarr utöver sin vanliga Les Paul var att bandet ville slippa vänta på att han skulle stämma om gitarren för låtar med slide. Signaturmodellen går också under namnet "From One Brother To Another, så serienumret börjar med B2B (förutom ett exklusivt antal som enbart är signerade av Dickey Betts följt av ett nummer).

Duane till vänster med sin Goldtop och Dickey till höger med "SGn"

När det gäller Duanes Les Paul-signaturmodell så kanske man kan tycka att valet av gitarr är lite konstigt.
Cherry Sunbursten den är baserad på hade Duane bara några korta månader innan han dog. Den som man kan tycka att en signaturmodell ska baseras på borde ju isåfall vara hans Les Paul Goldtop från 1957 som han bl.a ska ha spelat in med till hela Idlewild South skivan och också använde till inspelningen av Layla tillsammans med Eric Clapton.
Vill man läsa mer om historien kring denna Goldtop och vad som hände med den efter att Duane bytt bort den mot en 58 Les Paul (vissa hävdar att det var en 59a) kolla här.
Hur är det då med dessa signaturmodeller? Svänger man in i närmaste musikaffär och hittar en uppe på väggen? Njae, signature innebär ju tyvärr också att de är svindyra (nypris var på 4000 dollar för SG:n har jag för mig) och limiterade så de är slut sedan länge.
Alla vet vi hur tragedin slog till och Duane dog i en motorcykelolycka 1971, men bandet fortsatte och har varit aktiva ända till de gjorde sin sista spelning 28 Oktober 2014.

Två generationer; t.v. Gregg Allman och Dickey Betts t.h. deras söner Devon Allman och Duane Betts

Det jag tycker är extra kul är att medlemmars barn går i sina föräldrars fotspår och fortsätter den musikaliska banan. De gör spelningar tillsammans med sina föräldrar och även tillsammans. Jag tänker då främst på Gregg Allmans son Devon Allman och Dickey Betts son Duane Betts, som ärvt sina pappors musikaliska färdigheter, men såklart även Butch Trucks brorson Derek Trucks som blev medlem i Allman Brothers 1999.
Devon Allman var ju tidigare med i gruppen Royal Southern Brotherhood, vars sound och uppsättning starkt påminner om Allman Brothers Band. Jag har sett bandet uppträda i Sverige två gånger och det var riktigt roliga spelningar att lyssna på. Det roliga är att Devon hoppade av bandet för att satsa på sin solokarriär. Devon Allman, son till Gregg Allman, brorson till Duane Allman. Hans ersättare blev Tyrone Vaughan, son till Jimmie Vaughan och då även brorson till Stevie Ray Vaughan!

Vad ville jag då komma fram till med denna text?
Helt enkelt hylla ett fantastiskt band med några enkla rader. Har ni inte lyssnat på ett tag så kika på denna videon från Fillmore East den 23e September 1970. Här framför Allman Brothers Band den fantastiska låten Dreams:

Roffe Wikström-film från Jönköpings musikfestival med gästartisten Pugh Rogerfeldt

Har lagt upp en av låtarna Roffe Wikström sjöng på Jönköpings Musikfestival den 30/5: Allt är gjort av plåt.
Oplanerad gästartist som lägger upp munspelssolo är ingen mindre än Pugh Rogerfeldt, som skulle spela efter Roffe och passade på att smyga in lite tidigare för ett gästspel.
 Gott drag utlovas, så slå ett kik på vår gamla blueshjälte:

Jag har varit på Jönköpings Musikfestival

Jag såg till att vara på Jönköpings Musikfestival som ägde rum vid Rocksjön. Vid ankomsten så forsade regnet ned så förutsättningarna var inte så bra som man önskat. Det var mycket folk där ändå, vädret till trots, som ändå verkade hålla modet uppe bland öltälten.

The Caretakers gav sin sista spelning på festivalen.

Jag var bland annat där för att se The Caretakers, vars ena gitarrist Lars Starck var min gitarrlärare för nästan 20 år sedan. Lars har faktiskt undervisat gitarr sedan han var 15 år gammal.
Lagom till att de klev på scenen vid halv nio hade det klarnat upp lite och solen letade sig fram mellan molnen.
Spelningen gick bra och var en värdig sista konsert för dessa gamla Jönköpingsstjärnor som meddelat att detta var sista framträdandet det kommer att göra.
Intresset för publiken var stort och den australienska sångaren Mike Wallace skojade att "I don't know so many of you in the audience tonight but I think I know your grandparents".



Nästa konsert var med Rolf Wikström. Detta såg jag fram emot då jag aldrig sett Roffe live.
Han gjorde mig inte besviken. En van publiktjusare som var på spelhumör denna kväll. Han jammade loss långa solo i varje låt, så den 45 minuter långa konserten innehöll sex låtar.
Pugh Rogerfeldt skulle vara nästa artist efter Roffe, men han gjorde ett oplanerat inhopp under låten "Allt är gjort av plåt"och smekte upp ett munspelssolo till publikens jubel.

Tant Brun spelade lite senare vid badscenen. Detta 80-tals punkband rev loss sina dängor från den tiden, men jag tyckte att det inte var lika övertygande att se gubbar över 50 år som sjöng punklåtar om att gå ut för att supa och slåss. Kändes lite löjligt nästan…

Crut gick på som näst sista band, men jag hann bara se två låtar innan min bussfärd hem kallade. Synd för jag hade gärna hört HV-låten live. Särskilt med tanke på att Bosse Ahl stod precis bakom mig i publiken. Hade varit stort att sjunga denna klassiker med en gammal öveestyyyyv guldhjälte.

Jag finns nu på instagram

Jag finns nu på instagram under namnet @bluesgunshells ! Följ mig gärna för uppdateringar på bloggen och för schyssta bilder såklart. Allt jag lägger upp får hashtaggen #bluesgunshells 

I helgen ska jag förövrigt på festival. Nej, inte på Muskelrock men på Jönköpings Musikfestival. Jag ska se gamla klassiska Jönköpingsband som the Caretakers och Crut och dessutom den gamla bluesräven Roffe Wikström. Hoppas vädergudarna är på vår sida. 

Nytt inlägg snart med Bluesgunshells recension av festivalen.

Grattis Ace!

Med dunder och brak vill jag gratulera allas våran Spaceman Ace Frehley som idag fyller 64 år!

Så ner med en cold gin i glaset och känn new york groovet pulsera i kroppen.

"By the time I'm 40, interplanetary travel will be common. Nobody will want to talk to me at that age, anyway." - Ace Frehley

Detta stämmer ju inte alls Ace! 24 år efter att du trodde att du inte skulle vara en person någon skulle vilja prata med, är du istället mer aktuell än någonsin. Nytt album nyligen släppt, ett nytt album med covers planerat till nästa år och två spelningar i Sverige bokade denna sommaren.

Så grattis och hoppas du har många produktiva år kvar!

Tummen upp!

Ace och Slash. Sicket radarpar.

Svenska elgitarrer från förr

Sverige har bevisligen skapat en hel del uppskattade gitarrer genom åren. Många på den akustiska sidan, men även på den elektriska.
Ville i detta inlägget belysa några av dessa gamla gitarrbyggen och gitarrbyggare.

Kan börja med en person som jag tagit upp i ett tidigare inlägg - Göran Malmberg.
Jag har nämligen en rättelse att göra. Jag skrev där om att Eric Clapton använde en Malmberg-gitarr i en Cream-video för låten N.S.U. och att detta var en gitarr som Clapton lånat under inspelningen och inte ägde efteråt. Fel, fel, fel med det sista. Ramlade nämligen över detta urklipp:

Jag hade alltså fel. Göran Malmberg hade alltså personligen överlämnat den gitarren till Eric Clapton när han var i London, så Clapton ägde med andra ord gitarren som gestaltades i Creams video.

Elgitarren "Les Tord"

Ett av de tidigaste svenska elgitarrbyggen som jag hört talas om gjordes av en herre vid namn Tord Lundgren.
Han ska komma från orten Vännäsby utanför Umeå. Senare ska han ha flyttat till Stockholm och startat upp en instrumentverkstad på Kronobergsgatan vid namn "Tords instrumentverkstad" rätt och slätt.
Han gjorde mycket akustiska gitarrer, men 1953 gjordes det en elektrisk variant som kallas för "Les Tord". Hittade tillslut en bild av denna gitarr som ni kan se till vänster här. Informationen kring gitarren är knapp, men mikrofonen ska vara en Kjell.
Konstruktören till den mikrofonen var Kjell Sjölund från Norrland som, enligt en annons jag sett, gjorde uppskattade pickups som hade höj- och sänkbara skruvar under varje sträng. Kjell-mikrofonen kostade då, komplett med volymkontroll och sladdar 138 kronor.

Denna gick för närmare 9000 kronor på auktion 2015.

Ifrån Umeå kom också bröderna Göran och Gösta Frii. Eller ja, ursprungligen kom de från Jakobstad i Finland innan de flyttade till Umeå 1941. Byggandet av solida elektrifierade gitarrer började de med i början av 50-talet. Göran stod för träarbetet och Gösta det elektriska.
Trots att bröderna framställda tresiffriga siffror på antal gitarrer (akustiska inkluderat) så finns det inte många Frii-gitarrer på marknaden idag.
Man kan se att halsarna på ovan nämda Tord Lundgrens gitarr och Frii-gitarrerna är väldigt lika. Kanske inte så konstigt ändå, med tanke på att de gått i samma gitarrbyggarskola; nämligen hos Bo Wretling!

Såhär glad var man om man hade en Frii-gura förr.

Sedan har vi ju våra mer klassiska svenska gitarrmärken: Levin och Bjärton (Hagström ingår inte i detta inlägg)

Både en elektrisk Levin och Bjärton på samma foto!

Levin försökte ge sig in på ny mark 1957 då de introducerade sin första solida elgura.
139 stycken gjordes så detta är en ovanlig gitarr att lägga vantarna på. Såg en i ett forum i januari som var till salu för 14500:-.
Vet inte om den blev såld sedan.
Spotnicks hade två stycken, varav ryktet säger att Bosse Winberg fortfarande har sin kvar. Fast nedplockad.
Modellen togs fram av Stig Landström (inspirerad av Les Paul kanske?!). Värt att nämna är att den inte har någon dragstång utan har istället förstärkning av ebenholtz.

Bjärtons elgitarr fanns i två färger.

Sedan har vi Bjärtons försök att ta sig in i den solida sidan av gitarrvärlden: Bjärtons Elplanka.
För Bjärton visste precis det som Levin och Hagström också gjorde: Elgitarren är framtiden.
Dock så finns det bara en herre på täppan, så både Levin och Bjärton fick ge vika på den punkten.
Men elplankan kom ju iaf; eller som den hette i deras katalog från 1959: Bjärtons elgitarr.
Den kostade då 550 kronor inklusive case.
Olle Tornerefelt, som blev lärling hos Bjärton 1947 och slutade som chef under 80-talet, vill minnas att det endast gjordes runt 50 stycken
Kroppen var gjord av mahogny, med greppbräde av ebenholtz. Mickarna var av märket Ideal och gitarren har två ton- och volymkontroller plus ett mickväljarvred av chickenhead-typ.
Men Bjärton insåg att Hagströms dominans var för stor på elgittarfronten, så de la ned det projektet i början av 60-talet.

Detta var det härliga urvalet av gitarrer jag ville dela med mig av för denna gången. Avslutar med några skivomslag med The Spotnicks, där en Levin elgitarr finns med på varje.

Paul Kossoff - Någon att inspireras av

En av mina stora favoritgitarrister är Paul Kossoff. 

Mest känd som medlem i bandet Free, men också för bandet han sedan gick vidare med, kallat Backstreet Crawler. Kossoff är ännu ett exempel på en musikalisk talang som dog ung till följd av stora drogproblem endast 25 år gammal den 19 mars 1976.

Han var mannen som kunde få ett vibrato att räcka för evigt. På bilden nedan står en text som i korthet beskriver Pauls karriär:

Tycker man som jag, att Kossoff är en väldigt intressant figur som man vill veta mer om, så rekommenderar jag att man kollar in Guitar Interactive Magazines onlinetidning från nummer 31, där man har en en heltäckande artikel om Paul.

Här är en länk till Guitar Interactive Magazines stora special om Paul Kossoff. Där finns att läsa om allt som rör denna gestalt, samt videos där man bland annat visar hans spelteknik och ger personliga porträtt av möten med honom. Mycket rolig läsning.

Fynda musikprylar på loppis

Jag går mycket på loppisar.
Inte så mycket senaste året som tidigare, men relativt ofta ändå.
Och tjusningen för mig är att kanske, kanske kunna hitta det där unika fyndet som alla andra missat. Second Hand-butiker har just nu en sak gemensamt: de är allt för medvetna om marknadspriser för vissa saker och sätter alldeles för högt pris. Detta har tagit bort mycket av charmen tycker jag.
Så ofta har man knappt "fyndat" på loppis utan bara hittat en unik sak för marknadspris.
Musikprylar är inte så vanligt att stöta på dock. Förutom gamla pianon, skraltiga akustiska gitarrer och ett och annat dragspel så brukar det gapa tomt på hyllorna. Man inbillar ju sig alltid att man ska stöta på någon gammal effektlåda på elektronikavdelningen som personalen inte fattat vad det är för något för en tia. Men icke.

Undantag finns såklart, och jag tänkte här visa några av de fynd jag samlat på mig i musikväg under åren. Att tillägga är att allt handlar om tur, timing och ihärdighet. Det tar många loppisbesök att bara göra ETT sådant här fynd:

Jimi med ett par KOSS k-6, samma färg och modell som mina.

Hörlurar av precis samma modell och färg som Jimi Hendrix hade i studion.

För några år sedan hittade jag ett par gamla hörlurar på en loppis (Erikshjälpen i Jönköping) som jag tyckte var häftiga. Tyckte mig ha sett dem tidigare, men kunde inte alls placera var. Dom heter KOSS Stereo k-6.
40 kronor senare var dom hemma hos mig. Skicket på lurarna var väldigt bra, men jag tror att sladden inte är original. Av en slump såg jag en bild på Jimi Hendrix när han hade på sig exakt likadana. När jag kollade vidare hittade jag fler bilder från olika tillfällen.
Det visade sig att dessa hörlurar var vanliga i musikstudios på 70-talet! Kollar man på nätet säljs de för allt mellan 30-40 dollar, men då har jag faktiskt bara sett brunfärgade till salu. Mina ljusgrå verkar vara betydligt ovanligare.
Att sedan Jimi använde ett par skadar ju såklart inte heller...
Snygga, historiska och ett smycke för hemmet.

Det sägs att Duane köpte flera Coricidin-flaskor för att hitta rätt
"klang"när han letade slide, då han menade att alla lät lite olika.

En gammal glasflaska för slide, liknande den Duane Allman använde.

Duane Allman är ju känd för att ha använt Coricidin-flaskor som slide. Glasburk var standard för förvaring av den medicinen då, och den råkade även ha perfekt passform och storlek för att spela slide på gitarr.
Glas blir ju ersatt av plast och papp och marknadsvärdet för gamla Coricidin-flaskor blir skyhögt för dess musikaliska historia. Kopior säljs för mellan 20-40 dollar och original betydligt högre.
MEN när jag stegade in på Erikshjälpen i Varberg hittade jag något väldigt liknande. Jag såg en liten trälåda på en hylla. När jag öppnade locket så fann jag en liten glasflaska med lock inuti. Den hade perfekt passform och längd för mitt ringfinger. Kostnad: 10 kronor.
Ja det finns liknande glas-slides att köpa för dryga hundringen i musikaffärer, men det är något visst med att hitta det där originalet som inte egentligen är skapat för syftet man använder det till. Det tar det till en annan nivå.


Ett gammalt hardcase för akustisk gitarr.

På Erikshjälpen i Jönköping fann jag ett fint gammalt hardcase. När jag såg det på avstånd fladdrade tankarna febrilt om vad som gömde sig i, men det var tomt. Lite sådär lagom slitet med grönt tyg på insidan. Det fanns ingen klisterlapp i om vilket märke det var på hardcaset, men jag misstänker att det är av märket Dominant. Formen och designen är precis likadan som på ett case till en Bjärton som jag har sett. Priset: 40 riksdaler för detta. Ett fynd jag var riktigt nöjd med.

Ett svart axelband av märket ACE.

På en privatloppis i Kalmar hittade jag ett svart ACE-axelband framme vid disken för 25 kronor.
Kolla på ebay på vad nyproducerade ACE kostar och jämför sedan med vad man får hosta upp för ett original vintage. Kan såklart inte tidsbestämma mitt axelband, men skicket var som nytt förutom slitningen av logotypen. Så vem vet, den kan vara allt mellan 60-talet (tveksamt) till en relativt ny. Billig iaf!









Musikböcker för vrakpriser.

På Bra&Begagnat i Huskvarna hittade jag en hel hög med tabulatur-böcker. Inbillar mig att någon mamma lämnat in sin sons gamla samling i tron att de inte var något att ha.
De bestod av The Bluesmen, Blues guitar classics, Play guitar with blues legends, Play guitar with Chuck Berry samt, hör och häpna, fyra olika Jimi Hendrix-böcker: The Jimi Hendrix Experience BBC Sessions, In deep with Jimi Hendrix, Original Hendrix by Steve Tarshis och Experience Hendrix.
20 kronor boken blir 160 pistoler för hela högen (dock fanns inga cd-skivor med till de böckerna som det skulle ingått i).
Så om originalägaren finns därute och undrar var böckerna tog vägen: Tack!

En Levin Rio från 1950.

Axelbandet är också fyndat, Kostade en tia
då det låg bland skärpen på en loppis i Bankeryd. 

På Erikshjälpen i Jönköping har jag även fyndat en gitarr. När jag strosade runt där såg jag en kille med en Levin nylonsträngad akustisk gura under armen.
-Fan i helvete att jag inte kom tidigare, tänkte jag avundsjukt. Men killen, som var i sällskap med en tjej gick runt och velade. Jag och min fru kunde inte gå därifrån innan vi verkligen såg att han köpte den så vi gick och avvaktade.
Och det hela blev som en sjuk film. Han vankade fram och tillbaka i butiken, han granskade den, stämde den, spelade på den, lät tjejen hålla den medan han ringde samtal, han höll den så hon fick ringa samtal, de diskuterade sinsemellan. Jag skämtar inte att vi väntade över 80 minuter (att tillägga är att de kära spekulanterna inte kollade på andra varor under tiden).
Tillslut hade jag nästan gett upp och gick till kassan med andra saker jag hittat. Då kom min fru med gitarren! Hon sa att han precis hade ställt tillbaka den. Det första jag kollade då var såklart priset. Har någon velat så länge måste ju priset vara på fantasinivå. 400 kronor… Alltså, han kunde alltså inte fatta ett beslut på den tiden när det gällde 400 spänn?

Undrar hur det kommer gå för dem i livet när det är dags att fatta riktigt stora, livsavgörande beslut… En anställd i butiken berättade då dessutom för mig att de redan velat en timme innan vi ens kom!
Priset var bra, skicket helt ok så jag slog till. Hemma kollade jag upp serienummer och den visade sig vara från 1950. Efter att ha kollat på diverse hemsidor kunde jag fastställa modellen som en Rio.
Det är inte en 10 000-kronors gitarr såklart, men 400 pix för ett stycke svensk musikhistoria tycker jag var fantastiskt bra. Den ligger dessutom som gjuten i hardcaset det står om högre upp!



Så ut med er och leta på landets alla loppisar. Man hittar aldrig det man söker när man är ute efter något, utan när envishet och ständiga besök gör att ett guldkorn en dag ligger där på hyllan.

Janne Schaffers Les Paul

Bursten som bleknat väldigt med åren.

I mitt förra inlägg om svenskar och deras Les Paul 59:or tycker jag inte att jag gav så mycket information om Janne Schaffers gitarr. Anledningen är enkel: Jag hade ingen bra information.
Det fanns mest spekulationer kring denna på nätet, men sedan kom jag på att han gav ut en biografi häromåret med titeln "Mitt liv som Schaffer".
Jag gjorde ett besök på biblioteket idag för att se om boken kunde bringa klarhet kring min nyfikenhet.
Mycket riktigt så redogjorde han en gång för alla hur han hittade och köpte sin Les Paul Burst 59 1966.

Här kommer citat från biografin (s. 97-98) kring köpet av gitarren:

Clapton med inspirationen till köpet.

"Pelle Sahlberg kom plötsligt en dag och sa att han hade sett en gitarr som skulle passa mig. Pelle var mer märkesfixerad än jag. Han hade hört Eric Clapton, Mike Bloomfield och inte minst John Mayall and the Bluesbreakers, och slagits av deras fantastiska sound.
- Clapton lirar Gibson Les Paul, sa Pelle. Nu hänger det en sådan i en musikaffär på Karlavägen. Den ska du köpa!
Det tyckte jag också. Även jag gillade Claptons sound. Men när jag väl stegade in i butiken skakade ägaren på huvudet:
- Tyvärr, jag sålde den nyss.
Jag blev oerhört besviken. I min fantasi var jag redan ägaren till Claptons favoritgitarr. Dessutom hade den inte varit särskilt dyr, det hade Pelle sett på prislappen. Nu var drömgitarren försvunnen innan jag ens hade hunnit ta mitt första ackord. Men butiksinnehavaren måste ha sett mitt hängande huvud, för just när jag stod i begrepp att gå sa han tröstande:

Plektrumskyddet är tillbaka på plats.

- Du jag har nog kvittot kvar. Om du vill ringa killen som köpte den, alltså.
Köparen visade sig ha uppgett en adress på Lidingö. Jag drog dit. Gitarren hängde på väggen i vardagsrummet.
- Kan du tänka dig att sälja den? sa jag.
- Inte under tolvhundra spänn, sa killen.

Vi gjorde upp affären på stående fot. Jag hade noterat att gitarren hade hunnit få en viss ansiktslyftning: nya volymrattar och nya stränghållare. Alltsammans var lite valhänt gjort. Men under gitarrhalsen i fodralet låg originaldelarna kvar. Jag tog med den till Halkans affär - den jag senare skulle skriva en hyllningslåt till - och undrade om det månne gick att sätta tillbaka dem. Det gick. Däremot lät jag plocka bort plektrumskyddet.

Det var nog Chet Atkins som spökade, han hade ett sätt att spela de höga tonerna genom att liksom gräva sig neråt med högerhandens naglar. Då var plektrumskyddet bara i vägen.
Idag är skyddet tillbaka. Fattas bara annat. Min Gibson Les Paul, som en gång kostade mig 1200 kronor, har med åren ökad en smula i värde kan man säga.
Samtidigt har jag fått höra att säljaren- på den tiden anställd som pilot på Linjeflyg - gjort en motsatt resa. Pelle Sahlberg skulle stöta på honom många år senare i förorten Hjortshagen. Där levde han som hemlös och åt på Frälsningsarméns soppkök. Pelle tordes inte ta kontakt, mest av hänsyn, tror jag.
För hur skulle han förklara för killen att gitarren han sålde för drygt en tusenlapp i dag är värderad till kanske flera miljoner?"

Kul historia. Skönt att få nyfikenheten mättad kring denna gitarr. Hade varit underbart om en musiktidning ville göra en djupgående intervju med Janne kring gitarren, samt en genomgående undersökning av gitarren. Hade varit superintressant att läsa.

Gibson Les Paul -59 - Vilka kända svenska ägare finns det?

Vi kan nog vara ganska överens om att de flesta gitarrälskares våta dröm nog är ganska solklar: en Gibson Les Paul -59

Men om du nu inte har en gammal faster med ett kvarglömt gitarrfodral på vinden, från sin tidigt bortgångne man, så är det nog ganska kört.
Kända musikprofiler som har, eller har haft en Les Paul från 1959 är t.ex. Keith Richards, Peter Green, Paul Kossoff, Jimmy Page m.f.

Janne med sin kronjuvel.

Finns det då lyckosamma svenskar som sitter hemma på loften med rariteten hängandes på väggen som bara finspelas med neddragna persienner på söndagar?
Ja den mest kända är ju Janne Schaffer, som enligt egen utsago köpte gitarren 1966 för 1200 spänn. Han ska ha frågat i en butik vilken sorts gitarr Eric Clapton spelade på? -En sådan här Les Paul, sa expediten och langade över en Burst -59 med serienummer 9 0930. Tack, sa Janne och gjorde sitt livs klipp.
Han spelade bl.a. med den gitarren på hela sin självbetitlade debut LP.

Förutom Janne har vi också Peter Svensson, gitarristen från Cardigans som samlar på gamla gitarrer. Han äger inte bara en utan TVÅ -59:or (vad man vet om)! Han verkar vara något hemlighetsfull med sin gitarrsamling för informationen jag fann på nätet var knapp.
 Tillslut hittade jag en intervju från boken Million Dollar Les Paul: In Search of the Most Valuable Guitar in the World av Tony Bacon från 2008.
Här kommer den intervjun fritt översatt till svenska av mig:

Peter Svensson t.v, här med en -59a.

Peter Svensson från Cardigans har hittat en hel del instrument med gedigen historia i sitt eget land. "Jag är glad att jag kunde hitta en Burst som från början var såld här i Sverige," säger han. "Den är en del av min samling som drivs av gitarrens historia. jag gillar att söka upp alla gamla stofiler som tidigare har ägt just den gitarren."

Men det är inte den enda han äger - han äger också t.ex. en bra 1958 Burst som tidigare använts av Mick Ralphs (Bad Company) och Micky Moody (Whitesnake). Med sin första Burst, som var en 59:a, så lyckades Peter komma i kontakt med i stort sett alla personer i Sverige som tidigare hade ägt gitarren genom åren.

"Det var häftigt att ringa alla dessa gamla gubbar, presentera mig, och sedan berätta att jag är ägare till en gitarr som jag tror du har haft. Och de berättar alla möjliga historier för mig om deras tid med instrumentet. En gubbe fick nästan en hjärtinfarkt när jag berättade hur mycket den var värd idag. Han blev alldeles tyst."

Svensson fick tag i den från en person i södra Sverige som hade en liten gitarrsamling och en musikaffär. Sverige är relativt litet land, och skaran av gitarrkunnare ännu mindre -  så fort instrumentet kom ut på marknaden visste alla säljare om det. "

Michael Geoffrey Ralphs när han ägde guran.

Jag skulle tro att allihopa försökte köpa den," säger Svensson. "Den här killen som sålde - han kände till mitt band . och han sökte upp mig via en gemensam vän och frågade om jag var intresserad. Han ville sälja till någon som ville behålla den och inte bara försöka tjäna pengar."

Svensson köpte den, och lyckades efter lite detektivarbete spåra originalägaren som hade köpt den runt 1961. "Den här killen hade hört talas om en kille som kallades "Blomman" som försåg band med musikutrustning. Han kom till replokalen med massa saker han köpt från, vad han kallade, den stora staden där Hagströms affär fanns. Blomman dök upp med denna gitarren och killen gillade den. Jag skulle gissa att gitarren hade hängt i butiken i ett, två år för han köpte den 1960 eller 61 och det var en 59 Burst." Hagström var både ett eget gitarrmärke och importör i Sverige, och hade en kedja av butiker i större städer. "Så de importerade och sålde de flesta Burst-gitarrerna där," säger Svensson. Författaren nämner att Storbritannien precis kommit ut från ett långt importstopp  av amerikanska gitarrer i efterkrigstidens spår.

Hagströms butik på Drottninggatan 8 i Stockholm 1956.
Kolla Gibson-gitarrerna i fönstret!

"Du vet förmodligen att Sverige var neutrala i kriget, och har alltid varit så" säger Svensson. "Så vi hade inget sådant. Och det är anledningen till att du kan hitta sådana gitarrer i Sverige. Jag har många gitarrer som jag har köpt från originalköparna, inklusive en annan Burst som också såldes i Sverige. En till 59a som jag tror såldes 1960 i Stockholm.

"Hagström importerade dessa gitarrer från Gibson i USA, och på 50-talet spelade svenskarna rock'n'roll, drack Coca Cola och körde amerikanska bilar medan Storbritannien, Tyskland och Frankrike byggde upp sina länder efter kriget.När jag berättar för samlare och säljare i England att jag t.ex. förra året köpte en 56 Goldtop och två 56 Custom från två killar i norra Sverige som var originalägare så tror dem mig inte. Det verkar som om det aldrig skulle kunna hända i England.

Någon mer än jag som skulle vilja ta en närmare titt på Peter Svensson gitarrsamling?!

Musikprofiler med svenska gitarrer

Lemmy Kilmister med en Hagström
H-8 på Top of the Pop 1979.

Det finns flera exempel på att musikaliska världsstjärnor använt sig av svenska märken när de uppträtt genom åren.
Kanske inte så förvånande ändå. Sverige och allt som rör musik tycks alltid skörda succé på något sätt i alla olika sammanhang, så varför inte i skapandet av instrument som uppskattas av musikens elit?
 Vi har det anrika gitarrmärket Levin (som dock inte finns med som exempel i detta inlägg), klassiska Hagström och genuina gitarrbyggare som Göran Malmberg som exempel på svensk gitarrbyggarprofiler.
Det unika som de framställer går inte världen obemärkt förbi. Jag tänkte visa några exempel här.

Malmberg själv har sagt att kroppen är hollow semi-acoustic.

Jag börjar med den svenska gitarrtillverkaren Göran Malmberg, känd för att  bl.a. gjort beställda gitarrer åt Roffe Wikström.

I en video där Cream framför N.S.U. kan man se Eric Clapton använda sig av en telecaster-inspirerad Malmberg-gitarr med mer Gibson-stil på huvudet.
Man ska sedan inte gå till överdrift och säga att Clapton använde sig mycket av denna gitarren.
I videon använder sig medlemmarna av flera olika märkliga instrument. Man kan anta att de hade ett urval att välja bland under inspelningen. Malmberg blev då Claptons "huvudgitarr" att låna under videon, och inte någon som Clapton ägde efteråt. Inte mindre häftigt för det!

Eric Clapton smeker upp sitt solo på en Malmberg-gitarr.

Björn Ulvaeus saknar bara lite ansiktssmink för att bli en
svensk version av Gene Simmons i denna utstyrseln.

Malmbergs mest kända gitarr är såklart ABBA-gitarren som var med i Eurovision Song Contest i Brighton 1974. Björn Ulvaeus hade den spetsiga (och enligt mig icke så snygga) gitarren.
Eurovision har ju alltid handlat om glitter och glamour, så Björn ville ha en uppseendeväckande gitarr som ändå skulle vara lättspelad.

I samband med att ABBA-museet skulle invigas så tog man fram en limiterad utgåva på 50 stycken kopior på denna gitarren och sålde.
Kostnaden var 14500:- för en glittergura.
De var nu gjorda i Korea istället, men alla testas och godkänns av Göran Malmberg själv. Det sålde slut snabbt!

ABBA-gitarren i all sin glans.

Lenny Breau med en H12.

 Ett annat svenskt märke valt av kända profiler är Hagström.
Frank Zappa gjorde reklam för flera olika modeller, David Bowie spelade på en Hagström Kent.
Ett märke jag personligen gillar mycket och har samlat på mig mycket gamla stärkare bland annat.

Den kanadensiska jazzgitarristen Lenny Breau hade under en period en H12 (jag äger också en sådan modell), som han gjorde om till en sjusträngad version.
Ryktet säger dock att han pantsatte den gitarren efter ett tag.
Lenny var känd för många olika stilar som jazz, country, klassisk, och flamenco. Han inspirerades av bl.a. Chet Atkins med sin fingerstilsteknik, som inte var vanlig bland jazzmusiker. Genom att använda sjusträngad gitarr kunde han få den att nästan få samma framförande som ett piano.
Lenny dog 43 år gammal 1984, då han påträffades strypt i en pool. Fallet är fortfarande olöst.

Jimi Hendrix och Noel Redding som här spelar på sin Hagström bas vid ett liveframträdande.

Båda H-8:orna på samma bild från
Saville Theater London England 1967-10-08.

Sedan har vi ju Jimi Hendrix och Noel Redding, som båda hade varsin Hagström 8-strängad bas.
Ingen vet säkert hur de blev ägare till dessa, men en teori är att Hagström gav dessa som gåvor när bandet var på turné i Sverige. En annan teori är att basarna inhandlades av medlemmarna själva under Amerika-turnén 1967.
Noel ska inte ha gillat den särskilt mycket men använde den på albumet Axis Bold as Love från 1967 på spåren Spanish Castle Magic, You've got me Floating och Little miss Lover.
Han hade den även på några låtar på BBC Sessions, där deras version av Hoochie Coochie Man verkligen framhäver basens ljud.
     Jimi använde sin H-8 under en inspelningssession med Curtis Knight och the Squires på några låtar.


Detta får räcka som nedklamp i musikhistorien för denna gången.